Vad är motsatsen till förväntan? Den där glädjen när man vet att snart, snaaaaart händer något underbart har ju också en baksida. När som helst, jag vet inte när, händer något jobbigt! Oväntan? Antiväntan? Vad man än kan kalla det så är det inte trevligt… Jag har senaste veckorna fått många frågor på olika teman som fått samma svar. Inte för att det är någon universallösning, utan för att det är en viktig pusselbit i grunden som kan göra stor skillnad: låt hunden slippa leva i oväntan.

Hundar lever i en ganska svår situation med oss. De har väldigt lite kontroll över vad som händer, och ofta kommer det dessutom som en överraskning. I många fall kan exakt samma ledtrådar tyda på både något fantastiskt som ska hända – eller något jobbigt/tråkigt. Vi kan ta exemplet med att följa med eller bli lämnad ensam. Hur vet hunden varför du går till hallen? När vet han om du tar på dig skorna för att ni ska på promenad eller för att du ska lämna honom ensam? Vilka ledtrådar är desamma för båda alternativen? Finns det något som berättar för hunden att nej, den här gången ska han inte följa med eller hoppas han hela vägen tills dörren stängs?

Mellan hopp och förtvivlan

Det här läget där hunden både har förväntan på något kul och samtidigt en oro att det kanske istället är varningstecken han ser är inte nyttigt. Oron sprider sig, känslan av att inte kunna lita på förväntan leder till misstänksamhet och spända nerver. Vaksamheten för de allra första tecknen blir allt större. Först börjar känslokarusellen när du går ut i hallen och tar skohornet. Men efter ett tag är det när du börjar gå mot hallen. Sedan när du reser dig ur soffan, när du byter sittställning, när du drar efter andan, när du… Det finns alltid något som händer strax innan hunden inser att nu kan det vara dags! Och när sedan känslorna börjar storma kommer det som hände strax innan att bli ett nytt varningstecken.

Det här är jättejobbigt! Ja, det är jobbigt för dig att ha en hund som överreagerar och inte bara kan ta det lugnt. Men hur är det att vara hunden? Vilket konstant litet vardagshelvete lever han i…?

Kommunikation

Det här är – förvånansvärt – enkelt att fixa. (Så länge ni inte har kommit väldigt långt i oväntan, då kanske ni behöver lite hjälp också.) Skilj på informationen! Se till att hunden inte behöver slitas mellan hopp och förtvivlan utan vet direkt vad det är som händer. Låt den inte gissa varför du gör som du gör, berätta. Ja, bokstavligen prata med hunden!

Jag tänker inte hävda att hunden förstår allt du säger – många hundar förstår väldigt mycket, men det varierar hur mycket och inte minst vad – men det spelar inte så stor roll. Om det är viktig information kommer hunden att lära sig att lyssna på skillnaderna i dina ljud, så behöver vi inte diskutera ordförståelse. (Fast det gör jag gärna! Men det får bli en annan gång.) Till en början blir det mycket prat och det kan kännas dumt, men du hjälper din hund att förstå en värld där han har väldigt lite kontroll och det borde få det att kännas bättre. Jag säger nämligen alltid att man börjar bäst med kulspruteapproach. Berätta allt.

Nu ska jag ta min kopp. Sedan sträcker du dig mot bordet och tar koppen. Nu ska jag byta kanal. Sedan plockar du upp fjärrkontrollen. Nu går jag till köket, jag kommer strax tillbaka. Sedan går du till köket och hämtar ett glas vatten. Nu går jag ut, du ska stanna hemma. Sedan reser du dig, går till hallen och gör dig i ordning, och lämnar hunden. Och tvärtom, Nu ska vi gå ut, du följer med. Sedan reser du dig, går till hallen och gör dig i ordning, och tar med hunden.

Från början kommer hunden att hänga med överallt precis som vanligt, fast i sin vanliga kamp mellan hopp och förtvivlan. Som vanligt kommer hunden att överreagera på allt du gör. Att du pratar betyder ju inget – än! Men när du är förutsägbar, efter du sagt X händer helt klart Y, kommer till slut avslappningen. Han behöver inte längre vara vaksam på första, första, första tecknet, och tecknet innan det. Han behöver inte vara redo att reagera – han vet att du går och gör något astråkigt i köket, finns inte ens en godischans, och sedan kommer du tillbaka. Så varför kliva upp och titta på? Det är ju skönare att ligga kvar här…

Efter ett tag faller det nya mönstret på plats. Hunden börjar lita på att om han inte får någon information händer det heller inget, och de små sakerna som tidigare kunde vara varningstecken (som att du byter sittställning enligt exemplet vi använt här) blir inte längre intressanta. Du behöver inte prata om precis allt du gör längre, utan bara berätta när du gör något som hunden behöver veta för att slippa gissa.

För det är jobbigt att leva helt utan kontroll. Det är otroligt stressfyllt att inte ha en aning om vad som kommer att hända härnäst, och om det kommer att vara något roligt eller hemskt. Och inte minst är det så onödigt.