Jag älskar båda mina hundar. På olika sätt men lika mycket. Med det sagt kommer detta inlägget bara att handla om Midori. Kanske gör jag något liknande om Valle i framtiden, men detta är en kärleksförklaring till min lilla kelpieprinsessa.

Igår var vi och tävlade agility för första gången. Vi knep åt oss en tredjeplats i andra banan – Midori älskar agility och börjar bli styrbar på enklare banor. Snabbt går det per automatik – kelpieprinsessor gör ingenting sakta. Någonsin.

Men det jag tänkte på under vägen hem, det som gjorde mig extra glad och stolt, var inte placeringen. Det var faktiskt inte ens någon av banorna. Missförstå mig inte – vi hade superkul på banan båda två och jag är väldigt, väldigt nöjd med hennes prestation (jag däremot behöver steppa upp lite som vanligt) – men det är faktiskt hur hon hanterade allt annat runtomkring som gör mig extra stolt.

Hur hon, så fort hon hoppade ur bilen, direkt visste att vi var på tävling och tittade på mig med “Yes! Det HÄR är kul!”-glittret i ögonen. Hon hade ingen aning om vad vi skulle hitta på, men hon gillar äventyr!

Hennes svans som lägger sig i en böj över ryggen när hon är glad (och det är hon nästan jämt). Hur hon ser sig omkring med vänlig blick och är övertygad om att världen är en bra plats. Hon scannar efter någon hon känner, eller bara någon som tittar på henne, och då växlar hela kroppen till “HEEEEJ! Bästa kompis, så roligt att just du är här!”

Att hon ÄLSKAR alla andra kelpies. Det finns inga andra hundar som så omedelbart och totalt ses som familj. Andra kelpies ser ibland lite förvånade ut, “Ursäkta, har vi träffats?”. Midoris svar: “Nej, inte än. Men snart är vi bästisar!” Fast där någonstans brukar vi tvåbeningar hindra vidare utbyte av kontaktuppgifter kelpies emellan.

Hennes vänlighet. Även om en annan hund kommer fram oinbjuden, vilket hände igår, så är hon OK med det. En snabb blick på mig, en fråga “Eh…ska det vara så här?”, och sedan flyttar hon för det mesta lite på sig, eller besvarar den andra hundens hälsning på ett mjukt sätt. Undantaget är Totoro, hon uppskattar inte hans översvallande kärlek när den blir närgången… Till och med kelpieprinsessor har gränser.

Det finns liksom så mycket hos henne som är ganska fantastiskt, när jag tänker på det!

Hon är mer eller mindre uppvuxen på en gymnasieskola, och älskar barn och tonåringar med en passion! Jag lånar ofta ut henne till elever som läromästare, hon tränar med vem som helst och verkar uppskattar utmaningen i att få tränaren att göra som hon vill. Kolla bara här

Hundflix

Ett abonnemang för hundkurser. Hundflix!

Bli medlem hos oss och få tillgång till alla våra onlinekurser och föreläsningar! Titta när du vill och så mycket du vill för en fast månads, halvårs, eller helårskostnad. 

Just nu ligger över 50 kurser och föreläsningar och väntar på dig – och fler kommer varje månad!

D…

Från: 249 kr / månad med en provperiod på 1 dag

Handla nu

Alla tillfällen som hon legat och vilat mitt på en ö av flera sammansatta bord, med ett gäng elever som jobbar med sina datorer i en cirkel runt henne. Då och då sträcker någon ut en hand och klappar lite. Alla är VÄLDIGT nöjda.

Hur hon smälter in i en ny familj i stort sett sömlöst. Hon har blivit passad av olika vänner med olika hundar, och alltid bara blivit en del av familjen. Hon kommer överens med hundar, barn, bebisar, anpassar sig till rutiner och liksom bara fungerar.

Hennes påhittighet. Det måste HÄNDA grejer! Annars ser hon till att det händer grejer…

Hur hon älskar att hoppa upp i famnen och bli buren på axlarna under promenaden, så hon kan se låååååångt fram vad som händer. I den bästa av världar får hon stå på huvudet. Det är husse som bär, och hon är 100% övertygad om att han håller henne stadigt.

Smajlet. Hon smajlar jämt. Inte stressat eller insmickrande, utan äkta. Om det är ett inlärt ansiktsutryck vet jag inte (jag har svarat på det på ett sätt som hon gillar) men hon smajlar för att hon är glad. Det har jag ingen tvekan om.

Att hon sover nära, nära, helst under täcket. När hon är sömnig krafsar hon lite diskret på mitt täcke så att jag släpper in henne. Sedan kurar hon ihop sig vid min mage med huvudet på min arm. Vid femtiden vaknar hon och hämtar en leksak och försöker stoppa in i min mun – överlycklig över att det är morgon! För det mesta kan jag övertyga henne om att vi ska sova lite till…

Jag älskar henne för allt som är hon. Hennes person. Hon behöver inte göra något annat än existera för att få min totala och ovillkorliga kärlek. Och jag inbillar mig att hon är ganska nöjd med mig som matte också.