En helgkurs om hundmassage senare är det massor av tankar som snurrar i huvudet. När saker och ting har hunnit landa kommer enkel massage att inkorporeras i ganska många kurser – ju mer vi funderar och pratar desto fler användningsområden hittar vi. Vad det egentligen handlar om är helt enkelt att en hund med fungerande kropp mår bättre och det påverkar ALLA aspekter av livet. Helgen har med enorm tydlighet visat vilket kraftfullt verktyg massagen är, inte bara som rehab utan som förebyggande och stressreducerande.

Magi? Nej, kemi!

Vi har varit lite halvt övertygade om att Annika är magisk, sedan vi besökte henne med Valle och Totoro. Det är hon antagligen van vid att få höra, hon förklarade enkelt och tydligt hur det inte handlar om magi utan kemi. Muskelspänningar släpper, slagg försvinner, blodet strömmar fritt = endorfin och oxytocin flödar. Stressnivåer går ner. Hunden mår gott, helt enkelt!

Inte behöver man vara vidare duktig heller – de tekniker som jag har lyckats ta till mig är strykningar, pressurer, och kanske friktioner. Handpåläggning. Det SVÅRA är tålamodet. Hålla händerna mjuka, fasta och stilla, och bara liksom lita på processen. Och om JAG kan – då kan alla…

Vi har jobbat tillsammans med en hund i taget: Totoro, Valle och Midori. Tre väldigt olika hundar!

Totoro är stor, med stora muskler som är enkla att känna men kräver lite kraft att komma åt. Han vill gärna engagera sig lite för mycket i processen – speciellt i en lite stökig miljö – och behöver fokusera på tex en bit köttbulle för att vara stilla. Det går liksom inte att fysiskt hålla honom stilla utan han måste själv vara med på tåget.
Efter lördagens inledande test av hur olika muskler känns, och strykningar och pressurer, så sov han. Sov! Med oss båda växelvis klämmandes på honom! Det händer liksom inte…Något gjorde vi tydligen rätt.

Valle är skeptisk till hantering generellt, och har ont i kroppen lite här och där. Han låste sig totalt när vi började försöka jämföra hans två sidor och fundera över var han var större och mindre, och hård och mjuk i musklerna, och det krävdes lite övertalning att få honom att acceptera situationen igen och börja slappna av. Det som fungerar med honom är att vara mycket uppmärksam på hans signaler och hela tiden låta honom ha kontroll, och först när Annika stod bredvid och guidade mig började jag få till något som liknade massage. Lååååååångsamma rörelser. Fråga först.

Midori fick tillnamnet “ålen” eftersom det var vad hon gjorde: ålade sig. Hon reagerade betydligt bättre på Ulrikas handgrepp än mina, men när jag väl hittade ordentliga stödpunkter och kunde låta händerna ligga på hennes kropp i mer än tre sekunder innan hon bytte ställning började kemin fungera på henne också! Halvhög på endorfin blev hon snabbt ganska drömmande i blicken – mycket nyttigt för en hund som alltid är i rörelse!

Och sen då?

Efter två dagar har jag en MYCKET bättre bild av mina hundars muskler. Var de är svaga och var de är starka, vad de behöver bygga upp och var de behöver hjälp att slappna av. De är båda oliksidiga, Midori är spänd över framdelen och behöver bygga bärande muskler runt höften, Valle spänner ryggen och midjan och behöver hitta ett bättre grundsteg.

Ju mer Annika pratade ju mer tydligt blev det att massagen är liksom bara hälften. Att träna hunden att röra sig rätt är andra hälften! Spänningarna kommer ju någonstans ifrån. Att hunden är oliksidig beror på något. Det blir en dålig spiral: avlastad rörelse bygger muskler på fel ställe ger spänningar ger mer avlastning ger belastningsskador… Hundar gör helt enkelt det som är enklast och känns bäst för stunden, inte det som är långsiktigt bra för deras kropp. Här behöver vi hjälpa till och faktiskt träna hunden att hitta tillbaka till sina korrekta rörelser!

Alltså: den informationen som jag har fått genom helgens massage behöver mynna ut i konkreta övningar för bättre rörelser.

Grundsteg

Redan när jag var på besök hos Valles första masserare för åtta år sedan blev han ordinerad skrittrörelser med höga benlyft. Högt gräs, vatten, cavaletti. Först nu har jag fått en förklaring på VARFÖR. Det handlar om det som Annika kallar för bärande muskler – de muskler som hunden använder och utvecklar i ett korrekt grundsteg.

Alla hundar är “förprogrammerade” att gå korrekt (eller så korrekt som deras anatomi tillåter). De har ett grundsteg som aktiverar muskler i bogen, ryggen och över höften på ett balanserat och bra sätt. Det grundsteget tappar de när de av någon anledning börjar avlasta eller använder fel muskler, och helt plötsligt är andra muskler starkare och “tar över” de bärande musklernas roll. Det gör hunden mer benägen att bli överansträngd och skadad, och gör den definitivt mer spänd och mindre rörlig.

Men det går att fixa, även om hunden temporärt har glömt det! Här kommer till exempel skrittsteg med benlyft in, att man hjälper hunden att träna sina korrekta rörelser. Det i sin tur påverkar nervbanorna och “rättar till” hundens rörelsemönster också i vardagen. Så coolt!

Valle har tränat sitt grundsteg under våra dagliga promenader, en liten stund varje dag, genom att jag har bett honom skritta helt rak i högt gräs. Han har också gjort enkla cavaletti ett par gånger i veckan. Jag märker hur hans rygg och bakdel musklar sig, och hur han går jämnare och stadigare med sina hasor. Han rör sig mer avspänt och säkrare. Snart tio år är han på väg mot sitt livs form, eftersom jag vet vad jag ska titta efter och hur det hänger ihop.

Eller, det vet jag inte alls. Jag vet en pytteliten bråkdel! Men det räcker för att se resultat.

Hoppteknik

En av de allra första sakerna vi gjorde när vi började träna agility var att leta efter kunskap i hoppteknik. När vi utsätter hundens kropp för slitage behöver vi kunskap i hur vi hjälper dem att träna sina rörelser!

Vi hittade en kurs i just hoppteknik för agility som har varit intressant, men som känns väldigt mycket specifikt utvecklad för sporthunden. Våra hundar hoppar jämt och ständigt (åtminstone Tot och Mi, Valle är inte så hoppig). Över saker, upp på saker, ner från saker… Kan man träna det liknande som man tränar grundsteget?

Svaret är ja. Hur? Ingen aning! Men det får vi reda på 28-29 november, för då kommer Annika tillbaka och undervisar om just rörelser och hoppteknik!

Är du ingen agilitymänniska och tänker att hoppteknik är inget för dig? Tänk om!

Givetvis är det självskrivet för agilitysportare som vill få hållbara hundar som inte river, men i stort sett alla hundar hoppar mer eller mindre – om det så bara är upp i soffan. I de flesta hundsporter ingår hopp i någon form. Och för oss som gillar parkour är hopptekniken superviktig!

Som instruktör vill jag dessutom kunna titta på olika typer av hundar och rekommendera rörelser som gör hunden starkare, mer balanserad och mer hållbar. Lyckligare helt enkelt!

Fast jag behöver egentligen inte försöka förklara – det gör Annika så bra själv i detta inlägget. Läs det och se filmen. Anmäl sedan till hennes båda workshops i rörelseanalys och hoppteknik. Gärna som observatör, så får du MASSOR av intressant och matnyttig kunskap med dig!

Böcker vs workshop

Annika har gett ut flera böcker, och jag har lusläst både rörelseboken och massageboken. Att vara med och träna hands-on, att kunna ställa frågor och se live demonstrationer, att bli guidad steg för steg – det är en helt annan sak. Faktiskt.

Jag ÄLSKAR böcker (jag är ju författare, hur kan jag inte älska böcker liksom?). Men den här helgen har gett så otroligt mycket mer än det som står i massageboken, jag har fått en helt annan helhetsbild och förståelse. Jag ser sjukt mycket fram emot kommande workshops – jag är helt övertygad om att jag får ännu fler pusselbitar i det eviga byggandet av min hunds “perfekta liv”!