Den här veckan jobbar vi järnet (allvarligt, ni skulle se mitt schema…) på att skapa en onlinekurs för alla som har svårt med hundmöten. En sak jag har tänkt på väldigt mycket de här dagarna är hur otroligt lätt det är att fastna i att det jag gör inte är bra nog – och därför är det ingen idé att göra det alls.

Det är egentligen ett vanligt problem i all hundträning, men när det kommer till något slags problemlösning så verkar det bli etter värre. Det är så viktigt att fixa det – och med fixa det menar jag att allt måste bli perfekt – att det blir omöjligt att ens komma igång. Varför försöka, jag vet ju att jag inte kan lyckas? Det är den där svårätna elefanten igen – du kan inte äta en elefant i en enda tugga. Nyckeln är såklart en tugga i taget. Istället för att försöka “fixa hundmötesproblemen” – som är en väldigt stor elefant i de flesta fall – kan vi ändra en sak. Hur jag håller i kopplet. Det klarar vi, eller hur? (Bli inte övermodiga nu, det är svårare än man kanske tror. ? Men det är görligt.)

Med den justeringen är en tugga svald och borta. Vi har inte ätit hela elefanten, men den har blivit mindre. Bara det kan vara otroligt skönt! Och då blir det lättare att ta nästa tugga…

Att bygga en kurs

Jag vill skapa en kurs som löser allas problem, perfekt. Bra va? Med det målet kommer det nog aldrig att bli en kurs… Inget jag skapar kommer någonsin att vara bra nog, och är det inte ens bra nog varför göra det alls? Så om jag vill göra en kurs måste jag sätta andra mål.

Jag vill skapa en kurs som ger hanterliga, begripliga, och användbara verktyg för människor som kanske inte är så vana att träna hund. Verktyg som gör livet lättare för både hunden och människan. Jag vill förklara hur övningarna görs, och varför de är viktiga. Det kan jag göra! Så då gör jag det.

Vi har vid det här laget många timmar film, som ska klippas ner till några få, tydliga minuter. Öppnar jag editorn och tittar på härvan av filer, med informativa namn som C0185, och börjar leta efter de där guldkornen som kan visa exakt vad jag har i mitt huvud kommer jag snabbt att ge upp. Det är en hel elefant och jag kan aldrig svälja den. Vad jag kan göra istället är att gå igenom en fil i taget, notera vad som finns i den, och sedan börja bygga med det material vi har. Det blir bra – och det blir gjort!

Inget blir perfekt, men bra nog och färdigt är väldigt mycket bättre än perfekt och imaginärt!

Tugga och svälj

Strax ska jag gå en promenad med Totoro, men jag känner hur det tar emot. För så fort jag kommer hem igen måste jag klippa mer film. Jag måste också hinna städa till en fotografering Åsa ska ha här om ett par dagar, hålla en privatlektion, förbereda för kvällens tematräning (som tar flera timmar att ställa i ordning ?), göra en skiss över vilket kursmaterial vi har fått ihop så vi kan se om något fattas, förbereda för morgondagens filmning, och preppa för kursstart imorgon kväll. Det är en jättestor elefant och jag kan inte få ner den!

Men om jag bara tänker att jag ska gå en promenad så kommer vi nog iväg strax. Så får jag se hur stor elefanten är när vi kommer hem igen, och vilken tugga jag är redo för då… Alternativet är att jag stirrar på hur stor och omöjlig den är, och inte gör något alls. Och det är ju inget alternativ!

Tillägg i efterhand

Till slut blev ju faktiskt kursen klar! Och bra blev den också. Vill du kika närmare hittar du den här