fbpx

Will to please

Vi har börjat med agility i sommar som ni kanske redan hört. Det är inte en sport jag är särskilt intresserad av, det är inte min grej helt enkelt. Det är inte Totoros heller, han är för stor och tung. Däremot är det såklart något som kan vara intressant att ta vissa aspekter av, kroppsspråket i handlingen är nyttigt att tänka på även i allmänlydnaden, den höga aktivitetsnivån med fungerande samarbete är värdefull i allt man gör tillsammans, och att ha koll på kroppen är såklart viktigt för hälsan. Dessutom är det ju en sport många som kommer till oss håller på med eller är intresserade av, så det är bra att jag förstår vad det handlar om. Men som något att hålla på med? Nej, det är inte för oss.

Tills det visar sig att Totoro äääääääälskar det… Jahapp, det var visst en sport för oss ändå då.

Och som med allting annat vi sysslar med betyder det såklart att jag nu vill sätta mig in i det och förstå det. Inte för att jag har några ambitioner att satsa – det är verkligen inte en sport där vi har några förutsättningar att “lyckas” om man mäter det med resultat – utan för att jag vill bli en bra partner till min hund. Han är lycklig på agilityplanen, jag vill vara delaktig i det.

Är det will to please? Isåfall har jag det.

Tyvärr är inte will to please ett utmärkande drag hos min kamera…

Vad gör vi för vem?

Vad jag hittills alltid hört (med ett halvt öra) var att agility är en bana med idel förstärkare, varje hinder är sin egen belöning. Vad jag nu däremot stött på är också påståenden om att hundar kör agility för att göra oss glada, det är deras will to please som gör att de utsätter sig för farorna på banan…

Tanken på en hund som utsätter sig för en hinderpark full av livsfaror och hot för att göra sin människa nöjd är motbjudande. Hur kan det göra någon glad? Om jag skulle upptäcka något sådant i min egen träning kan ni räkna med att jag kommer att lämna banan och aldrig se tillbaka.

OBS. Det här är inte något jag hört från våra – utmärkta, tålmodiga och trevliga – tränare, utan något jag stött på när jag själv försökt lära mig mer om sporten. På vår träning har det på inga sätt handlat om att tvinga hundarna till något de inte känner sig trygga med.

Totoro tar sig an hindren för att det är roligt, det är uppenbarligen lite roligare om matte hänger med (kolla blicken tillbaka vid ca 4 sekunder – kommer du eller? inte? ok då, då kör jag väl själv då) men det är en bonus. På filmen ser ni först första starten på träningspasset, han tar glatt för sig av de utlagda belöningarna, springer bort och kollar av publiken och tar en tunnel till på tillbakavägen. Några timmar senare är han trött och varm nog att låta matte hänga med och styra lite. Varför gör han det? Han kan lämna banan om han vill, eller han kan hoppa runt och ta vilka hinder som helst utan att jag kan göra något åt det. Han väljer att haka på mina idéer för att det är intressant och kul skulle jag säga – och är det inte det så gör han sin egen grej. Just att han sticker om han inte gillar vad jag hittar på är en av hans stora styrkor, han har rätt att förvänta sig att våra aktiviteter ska vara saker han vill göra.

Vi får dela upp banan i (minst) två delar, matte kan inte stappla runt hela.

Han får en kastad köttbulle efter vi går i “mål”, men det är mest för min egen skull – jag är van vid konkreta belöningar. Skulle jag sluta med köttbullen skulle inte hans beteende att ta sig an hindren minska, det är alltså ingen förstärkare (annat än kanske för mig). Jag har inga problem med att betala för efterfrågade beteenden, han bara tycker inte det behövs här.

Skaffa hund för sin egen skull

Jag skaffar hund för min egen skull. Jag har hund för att det ska göra mitt liv bättre. Jag har Totoro för att han ska göra mig glad.

Mission accomplished.

Klart: han existerar, han har presterat allt som krävs av honom. Hans jobb är gjort, att ha honom i mitt liv gör livet bättre. Resten är mitt jobb – han har uppfyllt sin del av ekvationen. Will to please? Hundar behagar genom att finnas, om det inte är så vi känner kanske vi inte ska ha hund? Att hunden gör saker bara för vår skull behöver inte vara ett problem, de har samma rätt som vi att vilja glädja andra. Men att utnyttja den – eventuella – viljan till att få hunden att göra saker den inte trivs med… Varför?

Jag har väldigt trasiga fötter, de är brutna, opererade och fulla med artros. De är snälla nog att låta mig gå på dem, men springa är svårt och tvära vändningar nästan omöjligt. Agility är inte en sport för mig. Men för den glädjen Totoro visar när vi kommer till agilityträning är jag villig att göra så gott jag kan. Frivilligt. För att jag vill. Om någon släpade ut mig på planen med krav, hot eller villkorad kärlek skulle fötterna göra tusen gånger mer ont och allt skulle vara misär. Jag vill inte att min hund ska göra saker trots att det känns som misär.

Varför vi gör saker är viktigt.

Du kanske också gillar…

Förebereda inför tävling

Förebereda inför tävling

Om knappt en vecka debuterar vi i både HtM och Freestyle, Midori och jag. För en gångs skull har jag faktiskt haft en...

Hantera tävlingsnerver

Hantera tävlingsnerver

Under dagens banvandring på vår öppna rallyträning kommenterade en av deltagarna "Så skönt att se att det inte bara är...

Lär du hunden vakta sina grejer?

Lär du hunden vakta sina grejer?

Resursförsvar kallar vi det när hunden försvarar sådant som är viktigt för den. Det är något som är helt naturligt,...

1 kommentar

  1. Pia

    Intressant och jag håller med dig ! Men jag behöver också bli påmind när jag känner att jag underpresterar i att visa upp hundens prestationer. Det räcker ju att Vilda och jag vet vilken stjärna hon är när vi gör saker på hennes villkor.

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.