I helgen tränade Valle och jag nosework för Ann-Louise Ryrvik. Under ett par veckor har jag och Midori jobbat med agilityslalom. Vad har dessa två gemensamt? Insikten om att när det går tokigt så är det en av två saker som felar (eller båda): MOTIVATION och FÖRSTÅELSE.

Motivation

Hunden behöver vara motiverad att jobba med mig. Är hunden mer motiverad att göra något annat så blir det inte lika bra. Visst, jag kan oftast få hunden att fortsätta träna genom att tjata på den, eller lägga på olika “krav” (som oftast blir hot). Men är det hållbart i längden? Och blir det vidare bra? Nope. (Det finns dessutom ett antal hundar som inte alls köper någon av de strategierna ens första gången.)

Jag kan enkelt relatera till hundens situation – att gå till jobbet när man hellre vill göra något annat, på grund av socialt tryck eller rädsla för vad som händer annars, är ingen bra känsla och ger inga produktiva och glada arbetare.

Istället behöver jag se över hundens lön. Jag behöver göra det värt att jobba med mig genom hög kvalitet på belöningarna, se till att hunden belönas tillräckligt ofta, och anpassa arbetsmängden efter hunden här och nu. Vem vill inte jobba korta och enkla pass för bra lön liksom?

Givetvis är det mera runtomkring, belöningar har vi skrivit ofta och mycket om och har som ett favoritämne, men grunden är faktiskt väldigt enkel:

HUR BRA är belöningarna, och HUR OFTA belönar jag hunden?

För Valle i noseworken handlar det om köttbullar. Många köttbullar. Helst kyckling.
För Midori i slalomträningen har jag betydligt mer att välja mellan – mat (alla sorter), kampleksaker, bollar i olika storlekar, springa till skål. Till exempel. Hon är lättbelönad.

Förståelse för uppgiften

Midori är högt motiverad att jobba med mig, inget tvivel om det. Jag har alla de grejer hon gillar mest – all hennes mat och alla hennes bästa leksaker! Ändå fungerar ibland (ofta…) träningen riktigt som jag hade tänkt mig. Varför då? Hon fattar inte. Eller rättare sagt: jag lyckas inte förklara för henne vad uppgiften är.

Kriterier

Kriterier är vad hunden ska göra för att få sin belöning. Midori jobbar med slalomingångar: passera första slalompinnen med vänster bog mot pinnen. Först gjorde vi det VÄLDIGT enkelt, spring mellan två pinnar till en skål. Efterhand har vi höjt kriterierna steg för steg genom att vrida pinnarna så att hon måste runda första pinnen. Ändra min position i förhållande till henne. Ändra hennes startposition. Många små kriterieändringar blir det!

Ju bättre (= tydligare) kriterier jag sätter och ju mindre steg jag kan hitta när jag stegvis ökar svårigheterna ju bättre är det. Ibland har hunden väldigt lätt för en övning och man kan ta stora steg, men förr eller senare behöver man hitta de där små mellanstegen. Som hur vinkeln på min överkropp påverkar om Midori tar rätt eller fel väg in – här pratar vi att jag vrider någon enstaka grad i taget! Mitt mål just nu är bara att hon hittar rätt oavsett hur jag står.

Regeln är enkel. Går det bra? Höj kriterierna. Går det dåligt? Sänk kriterierna. Hitta mellansteg vid behov.

Timing

Jag får det jag förstärker, inte det jag TROR att jag förstärker. Alltså måste jag förstärka precis rätt ögonblick.

Vi tjatar om att använda en markör på våra kurser – och detta är anledningen. Med en markör, ett klick eller ett “yes”, så blir min timing så mycket bättre! Markören markerar “rätt, det DÄR får du belöning för”. Som en kamera som fotograferar ett visst beteende. Sedan har jag några sekunder på mig att fiska upp den riktiga belöningen ur fickan, hunden vet ändå exakt vilket beteende som den ska upprepa.

Glöm inte föraren!

Vad motiverar mig som förare? En massa saker, så klart, men för MIN del så är den största belöningen att hunden gör rätt. Om jag inte lyckas få hunden att vilja göra det jag tänkte dalar min motivation. Obs ordet “vilja” – jag är noll intresserad av att “tvinga” min hund att göra något om än aldrig så lite. Den ska vilja själv, det är det som är grejen.

Jag tänker på det när jag lägger upp övningar för kursdeltagare – jag behöver lägga upp övningen på ett sätt som gör att människan blir belönad för att göra rätt. Det är småtrixigt, eftersom människan oftast blir motiverad av att hunden gör rätt, så jag får försöka tänka på båda individerna. Men det är kul, inspirerande och utvecklande för mig som människotränare (för det är ju8 vad större delen av mitt jobb går ut på – träna människor).

Och så var det biten med att förstå uppgiften. Efter att ha tränat slalom på egen hand i en vecka med hjälp av yt-filmer och random artiklar, så gick jag med i en onlinekurs istället. Jag behöver tydlig struktur och kriterier för mig själv! Slalom är nytt för mig, så då tar jag hjälp av någon har koll och kan ge mig ett steg-för-steg upplägg att träna efter.

Motivation och förståelse för uppgiften, för både människa och hund. Inte alltid lätt, men faktiskt väldigt enkelt!