Min hund är för dum för att lära sig det här tricket. Min hund är av fel ras för att lära sig gå fot. Eller, översatt: jag behöver inte ändra något i hur jag försöker lära ut, det är hundens fel.

Jaså verkligen?

Jag vill vara väldigt tydlig med en sak här: det finns rasegenskaper. Olika hundtyper har olika förutsättningar. Det är absolut inte lika lätt att lära en sheltie vara tyst som det är att lära en labrador. (Och innan labradorägare protesterar, jag säger inte att det nödvändigtvis är lätt att lära en labrador heller…) Det är inte lika lätt att lära en greyhound gå lös som en mops. Givetvis skiljer saker sig åt.

Det är inte heller nödvändigt att lära alla hundar allt. Det är helt ok att komma fram till att något inte är värt ansträngningen – som kan vara avsevärd – som skulle krävas för att komma i hamn med det.

Men när vi pratar personlig utveckling är det här något att faktiskt våga titta lite närmare på. Hur många “sanningar” sätter jag upp som hinder för mig själv, för att jag inte vill behöva ändra på något? Hur många övertygelser gömmer jag mig bakom för att slippa tänka på möjliga vägar framåt? Och kanske, i vissa fall, hur mycket ställer jag mig i vägen för inte bara mina egna möjligheter att utvecklas utan även min hunds?

Det finns inga självklara sanningar här, inget facit att kolla av mot. Just för att ja, delar av de här svårigheterna och hindren är absolut sanna. Frågan är för varje enskild individ, hur mycket av det som stoppar dig är murar, och hur mycket är skuggor?