Åsa skrev ett jättebra inlägg i måndags om att ge och ta feedback på ett konstruktivt sätt. Jag har tänkt mycket på det här och hade tänkt skriva om hur du kan göra om du inte har någon att fråga om feedback av olika anledningar, eller om den feedback vi kan få från våra hundar. Men det får bli en annan gång, för jag landade till slut i det här: de flesta av oss är väldigt, väldigt dåliga på att ge oss själva konstruktiv kritik. Observationer av oss själva tenderar alltför ofta att vara på temat “herregud vad dålig du är!”…

Det hjälper ingen.

Varför?

Som vanligt är min utgångspunkt ganska praktisk. Visst, det finns en massa andra anledningar också till att vi ska vara snälla med oss själva, men jag kommer till punkten EFFEKTIVITET och tänker “ok, det räcker för mig”. För det räcker för mig, och det är sant. Om du är elak mot dig själv kommer du att bli allt sämre som tränare, om du är schysst i din kritik och dina observationer kommer du att bli bättre.

Vill du bli bättre?

Då får du så lov att vara snäll.

Kritik som hjälper dig växa och utvecklas är konkret, uppnåelig och intressant. Exempel på det kan vara

• Testa att hålla klickern i vänster hand istället
• Vad händer om du väntar en tiondels sekund innan du rör dig?
• Efter två minuter verkar du förlora fokus, vad tror du om att ställa en timer på 1:45 så du pausar i tid?

Kritik som förstör och definitivt gör att det kommer att gå allt sämre är bred, personlig och hopplös. Exempel

• Nu gjorde du fel. Igen!
• Varför lär du dig aldrig någonting?
• Din hund förtjänar en bättre tränare!

De flesta av oss skulle aldrig säga saker som i de nedre exemplen – till någon annan. Men till oss själva? Jodå… För det är ju sant! Eller hur? Klart vi måste säga det då, annars slutar vi ju inte vara sådär korkade.

Istället

Det känns ofta rätt att vara hård mot sig själv. Det känns till och med lite bra… I stunden. På längre sikt skadar det dig. Alltid! Alltid, alltid, alltid är det fel väg att gå. Även om det känns som att du behöver några sanningens ord från och till dig själv. Frågan är, vill du ha tröst (att skälla på dig själv är ett slags tröstbeteende, hur bakvänt det än kan verka) eller vill du bli bättre?

Vanor är svåra att bryta. Det är en sanning vi hundtränare nog är väldigt bekanta med. Samma gäller givetvis våra egna vanor. För den som har som rutin att avsluta ett träningspass med att läxa upp sig själv (istället för att välja ut en sak att faktiskt förbättra till nästa gång) är det inte så lätt att bara sluta. Så här är ett tips: bli din egen tränare. Du kan det här, bara ta ett steg ut och applicera dina träningskunskaper på den som mest behöver dem: du själv. Låtsas att du är en hund.

Jo, på riktigt. Jag lovar att det funkar. Och du behöver inte berätta för någon att det är det du gör om du inte vill.

För grejen är den att för varje gång du slår på dig själv för att du är så dum, klantig och aldrig lär dig något så ser du till att du inte lär dig något. Du låter känslan av något som gick fel i träningen – stort eller smått misstag spelar ingen roll, känslan blir stor oavsett – bli det som hamnar i fokus. Känslan löser du genom att växla till en annan känsla, ilska. Ilskan får sitt utlopp genom att du skäller på dig själv. Sådärja, nu har vi fixat det!

Men det är ju fel sak i fokus. Det vi måste titta på är själva misstaget – och observera singular. Fixa en sak i taget. Det kommer alltid, alltid, alltid att finnas fler, men det är inget problem. Det är inte en bugg, det är en feature.

Så. Du är en hund, träna hunden. Välj en sak att justera. Den saken är konkret och utanför dig själv (det är inte du som är fel, det är en sak du gör som du kan ändra på). Förändringen är uppnåelig med en enkel justering (annars får du dela upp det i mindre bitar). Och se till att uppmärksamma det du gör bra!

Och, förstås. Partyhatten på.