Till skillnad mot Åsa har jag inte märkt någon större dipp i min träningsmotivation pga inställda tävlingar. Tävlingar är helt enkelt inte något som motiverar mig så mycket.
Det är först med min förra hund som jag blev det minsta intresserad av att tävla över huvud taget, och först med Totoro som jag tog tag i det och gav mig ut i rosettsamlandets värld. Jag tycker också tävlingar är kul! Men det är inte för att tävla som jag tränar.
Så varför?
Men något får mig ju att träna! Jag förstår tillräckligt mycket om beteenden för att inse att de inte bara händer, det finns något som motiverar mig att träna. Inte bara aktivera (vilket inte är så bara, men kanske snarare lite mindre målinriktat bara) utan faktiskt träna. Så vad är det, om inte tävlandet gör någon skillnad?
Jag har funderat på det sedan Åsa skrev sin blogg i måndags. Det är inte alltid så enkelt att se sina egna motivatorer helt klart. Men jag tror det handlar om något så grundläggande som att upptäcka nya saker tillsammans med Totoro. Träning för aktivering tenderar att ramla in i hjulspår, vi gör det vi trivs med, saker vi redan vet att vi gillar. Träningsträning innebär att prova något nytt, att flytta gränserna, att hitta nya vägar. Jag älskar det! Det är något av det bästa jag vet i livet, att se Totoro – eller någon annan hund – upptäcka något nytt. Räkna ut något, lösa ett mysterium, inse hur något fungerar.
Jag har inte fantasi nog att fortsätta flytta gränserna själv, därför är existerande hundsporter en hjälp jag är väldigt tacksam för.
Tävlar gör jag absolut för att det är kul, men det är kul på ett annat sätt. Det är en chans att träna i en situation där jag själv har väldigt lite kontroll, vilket är intressant och bjuder på nya utmaningar. Resultaten är mindre intressanta dock. Och i den nuvarande situationen där det inte finns några tävlingar inom överskådlig framtid blir min träning inte det minsta påverkad. Det är så ytte-pytteliten del av vår träningstid, det är synd att de är borta men vi har annat att göra.
Hundflix
Ett abonnemang för hundkurser. Hundflix!
Bli medlem hos oss och få tillgång till alla våra onlinekurser och föreläsningar! Titta när du vill och så mycket du vill för en fast månads, halvårs, eller helårskostnad.
Just nu ligger över 50 kurser och föreläsningar och väntar på dig – och fler kommer varje månad!
D…
Ursäkterna då?
Visst låter det som att jag är en perfekt tränare? Eller hur? Visst lyckades jag lura er? ?
Jag är så full av ursäkter för att skjuta upp, ändra, förenkla och helt enkelt hoppa över träning att det är ett under att vi någonsin får något gjort! Jag måste jobba, jag måste förbereda, jag är trött, jag är less, vi har slut på x, det är mörkt, det är kallt, och just nu är det sååååååå mycket pollen och jag är praktiskt taget i koma. Det är alltid sant, men det gör det inte till mindre av en ursäkt. Faktiskt. Det finns möjlighet, jag bara tar den inte så ofta som jag borde.
Där undrar jag ibland om en annan inställning till tävling skulle hjälpa mig? Om jag hade en deadline att prestera till, om jag brydde mig mer om hur det går? Skulle jag bita ihop då och träna mer?
Jag vet inte… För mig ser det väldigt mycket ut som en uppställning för förstärkning genom R-, negative reinforcement. Lättnad. Det är inte en konstruktiv parameter för långsiktighet och utveckling, om än den kan vara väldigt motiverande.
Så vad finns det för andra sätt att inte bara motivera sig utan faktiskt initiera handling? Jag vet inte, så det är där ni kommer in! Jag vill ha tips! Ge mig tips, annat än att träna för tävling – och nu menar jag precisionsträna och verkligen flytta gränserna – vad får igång er? Vad hjälper er förbi ursäkterna för att skjuta upp det, om det så bara är fem minuter? För i min erfarenhet, fem minuter senare kan det finnas en ny ursäkt….
0 kommentarer