fbpx

Minsta motståndets väg

Jag går just nu två instruktörsutbildningar. Den ena är instruktör i nosework (jag är i dagsläget instruktör i specialsök), och den andra är styrkeinstruktör. Jag har hållit noseworkkurser i flera år, tränat och tävlat egna hundar längre än så, och har sysslat med något slags nosträning med hund sedan jag var gammal nog att ta mig fram i terrängen tillräckligt för att lägga spår åt familjens jakthundar. Styrkeinstruktör är nytt för mig. Vilken av dem tror ni jag lägger mest jobb på?

Inte vilken borde jag jobba hårdast på. Inte vad vore ett rimligt, vuxet val. Vad tror ni jag faktiskt gör…?

Människor är hopplöst korkade, alltså!

Nosen

Det är mycket lättare att engagera mig i något där jag redan känner mig hyfsat hemma! Jag har läst böcker om aero- och flödesdynamik, olfaction ur neurobiologiskt perspektiv, olfaction ur kognitionsperspektiv, tjänstehundar som jobbar med nosen, kemin i doft, psykologiska perspektiv på doftsinnet, och en massa forskningsartiklar om allt möjligt. Bland annat.

Jag har lärt mig massor, och sett hur otroligt mycket mer jag har kvar att lära mig – och det känns bara kul! Trots tidsbristen, trots vetskapen att jag ändå aldrig kommer att kunna förstå hundens upplevelse, trots att vissa delar av det här är riktigt, riktigt svårt att hänga med i. Det är ändå kul.

Jag lär mig saker som går på tvärs med annat, andra saker som reder ut mysterier jag inte kunnat lösa tidigare, och verkligen känner hur det händer saker. Inte så det påverkar mina kurser eller träningar, det här är inte direkt praktisk tillämpbar kunskap. Men bara känslan av “aha, nu vet jag det!” är… tja, det är skönt, eller hur?

Styrka

Jag har ingen bakgrund att luta mig mot här. Utbildningen är tung, det är ingen “gör såhär”-kurs. Vi förväntas lära oss… allt? Hundens anatomi, biomekanik, öh… Jag kan så lite att jag inte ens kan se vad det är jag inte kan.

Beundra mina triceps brachii och abductor digiti longus!

Till exempel, en läxa förra veckan – en bland flera alltså – var att analysera en 8 sekunder lång film av en hund som hoppar över ett hinder på diagonalen och springer runt det efter landningen. Lista vilka muskler som gör vad, i vilken del av beteendet, vilka som påverkas hur och eventuellt behöver tränas hur, med vilka övningar. Jag gjorde mitt absolut bästa, men fick underkänt (komplettering, men det kändes som underkänt ?). Jag listade en massa muskler, delade upp filmen i olika situationer där kroppen gör olika saker, och analyserade vilka muskler som måste vara starka för att hunden ska hålla.

Otillräckligt. Inte fel! Men otillräckligt. Vilka muskler används inte i ett snett hopp över hinder? Så gott som inga. Så ett annat sätt att uttrycka den här läxan vore “lista varenda muskel i hundens kropp, vad den gör, hur den samverkar med andra muskler, hur den kan stärkas – och hur ökad styrka i den muskeln då påverkar hela systemet i sin tur”. Det finns flera yrkesaktiva fysioterapeuter på den här kursen, för dem går det rätt bra. För mig? Inte direkt.

Jag är fortfarande inte klar med den här kompletteringen, och det är inte den enda jag fått… Samtidigt går utbildningen vidare och vi får nya uppgifter. Jag sitter på nätterna och rabblar muskler, senor och ben på latin, medan jag känner att jag aldrig kommer att komma ikapp. Jag har skaffat böcker om anatomi och biodynamik, jag försöker verkligen. Och objektivt sett lär jag mig antagligen mer här än när det kommer till luktsinnet. Det bara känns inte så, för jag har ingen grund än.

Och jag har inte kul.

Jag har inte heller kul. Matte har alltid varit tråkig, men herregud nu alltså… Jag rymmer snart hemifrån!

Den osynliga grunden

För att kunna bygga något behövs en grund. Ju större och mer komplicerad byggnad över mark, desto mer investering krävs i grunden. Jag har grunden för nosework – jag säger inte att den är komplett och fantastisk. Men jag vågar påstå att jag faktiskt kan ämnet. Grunden finns där, och tål att byggas på.

Jag har ingen grund för styrkeinstruktör. Kanske sedan, när vi kommer till att lära hunden övningar, men anatomi? Noll, nada, zilch. Det är svårt att gräva en grund i helt ny mark, och det är en investering. Jag får ingen omedelbar lön för mödan, det här är arbete som – förhoppningsvis – kommer att löna sig sedan.

Det ena ämnet är roligt för varje ny kunskapsbit jag får passar in i mitt bygge och jag får en liten kick av att den faller på plats. Mitt beteende lönar sig med direkta konsekvenser. Det andra ämnet är vid det här laget något av en plåga, det är bara slit och inga aha-upplevelser.

Jag vet varför jag vill kunna det här, och därför tvingar jag mig själv att kämpa på. Jag vet också att med grunden på plats kommer det att börja bli roligt också. Men det är inte lätt, och jag fördelar min tid på ett otroligt korkat sätt. Jag lägger mesta jobbet på utbildningen som jag redan behärskar, styrke är något jag jobbar med pliktskyldigt.

Nosework, lydnad, freestyle och rallylydnad

Jag vill tävla med Totoro i ganska många grenar – inte så jag tänker att vi ska bli världsmästare, jag tycker det är roligt att hålla på med mycket på någon nivå bara. Men vad tävlar vi i? Nosework. Varför? Det är lättare än de andra grenarna för oss.

Jag kan själv! Vänta där du matte, jag kommer när jag är klar.

Totoro har svårt för att vänta på belöning, har vi gått fritt följ och han inte får något för det så tänker då inte han komma på någon jäkla inkallning! Jag förstår vad problemet är, vad som behövs (förutom mognad vilket såklart också är en del av det) och hur vi kan träna det. Tror ni jag gör det? Nja, inte så mycket som jag borde (sett till mina egna mål) i alla fall.

I nosework är det inga problem att jobba tio minuter rakt av med 5g köttbulle som belöning på slutet. Det är ju så mycket lättare och roligare med saker som bara flyter på! Men jag vill ju starta i lydnaden också…

Jag är bra på det här. Även när det är svårt så är det roligt. Jag vet att jag kan lösa uppgiften och svårigheten är intressant!
… börjar ni ana ett mönster här?

Hjälp!

Alla kämpar med saker! Det är inte lätt att göra saker som känns svårt – såklart. Då hade det ju varit just lätt. Men med hjälp kan det bli i alla fall lättare.

Det hade hjälpt mig att ha någon att plugga styrkeinstruktör tillsammans med. Att peppa, diskutera, stötta, reda ut med. Men jag känner ingen annan av deltagarna och det är bara en till på utbildningen som ens är från (en helt annan del av) Sverige. Så jag kämpar på, för det är vad jag kan göra och än så länge är motivationen att klara av det här fortfarande tillräcklig.

Jag vet vad jag behöver göra för att komma igång på riktigt med andra grenar än nosework (och spår, sök och specialsök), men jag gör det ju inte. Så jag behöver hjälp. Det betyder inte att jag är en usel, svag person som inte kan ta mig samman. Det betyder bara att när något är svårt är det ofta en bra lösning att få stöd av någon annan.

Jag har anmält oss till Åsas kurs mot startklass, så får hon reda ut oss. Det är ju hennes jobb, trots allt. ?

Stackars Åsa… Men om hon tycker det är svårt så får hon ta i! Eller hur?

Lätt/svårt, måste/vill

Saker är olika svåra och lätta för olika personer (och hundar). På styrkeinstruktörsutbildningen kämpar jag som ett begravt troll för att få näsan över marknivå medan andra repeterar gammal kunskap och bygger vidare på den. Hade samma gäng gått noseworkinstruktör hade det förmodligen sett annorlunda ut.

Att det är svårt för mig gör mig inte sämre än de andra. Min ansträngning är inte mindre än deras trots att resultaten tydligt skiljer sig åt.

Att du kämpar med att lära din hund fot medan grannens går superföljsamt säger inget om ert värde. Ni har olika förutsättningar. Det finns inte ens någon som helst anledning att jämföra! Det som är viktigt att hålla koll på är egentligen bara varför du håller på – eller varför du slutar.

En sällsynt sekund eller ett superstabilt beteende? Det spelar ju ingen roll för någon annan än oss två.

För mig är det nog det som är det ultimata testet för om jag “får” gå vidare till något annat eller inte. Jag började med styrkeinstruktör för att jag tycker det är viktigt. Hundens fysiska förutsättningar är basen för allt annat, och även för ett långt, friskt och lyckligt liv. Jag vill kunna det här ämnet, det handlar mer eller mindre om liv och död – och absolut om glädje och ha kul. (Längre fram. Inte just nu. ?) När det tar emot nu är det för att det är svårt, inte för att min anledning att hålla på med det förändrats. Då får jag bara ta i, helt enkelt.

Om jag börjar med något av anledning x kan jag också sluta med det av anledning x. Anledning y hör inte riktigt hemma här. Jag började plugga styrkeinstruktör för att jag månar om hundars hälsa. Jag kan hoppa av om jag inte längre bryr mig om hundars hälsa, eller om det visar sig att styrkeinstruktör inte ger mig verktyg att hjälpa hundar må bättre.

Jag vill träna lydnad och rallylydnad för att ge Totoro mer komplett kunskap. Lydnad är precision och detaljer. Rallylydnad är flyt och variation. Nosarbete är självständighet och uthållighet. Freestyle är fart och utveckling. Och så vidare. Jag vill hålla på med nästan alla sporter för hans skull – och min, men grunden är vad han mår bra av. Så jag jobbar mot att komma igång på riktigt med även det som inte går som smort, för jag vet varför jag vill lyckas med det. Jag vet vad mina mål är, och varför det är viktigt.

MITT mål är DÄR borta! Tjena matte, vi ses!

Varför vill du göra något, eller sluta med något? Jämför motivationerna och välj det som ger er mest. “Det är inte kul” är en 100% legitim anledning att sluta med något! Om anledningen att börja med det var att det skulle vara kul.

Du kanske också gillar…

Förebereda inför tävling

Förebereda inför tävling

Om knappt en vecka debuterar vi i både HtM och Freestyle, Midori och jag. För en gångs skull har jag faktiskt haft en...

Hantera tävlingsnerver

Hantera tävlingsnerver

Under dagens banvandring på vår öppna rallyträning kommenterade en av deltagarna "Så skönt att se att det inte bara är...

Lär du hunden vakta sina grejer?

Lär du hunden vakta sina grejer?

Resursförsvar kallar vi det när hunden försvarar sådant som är viktigt för den. Det är något som är helt naturligt,...

1 kommentar

  1. Anna Johansson Brännström

    Åh vad jag känner igen mig. Nöter på med det jag kan. Kämpar som ett djur med det jag vill kunna fast jag tycker att ingenting fastnar. Lätt att lägga av, men där kommer envisheten in… kämpa på , du och Totte är Stjärnor redan i mina ögon.

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.