I förra veckan fick vi ett klagomål från en av er som följer oss: varför skrivs det så lite om Mårran? Så det får vi ju råda bot på!
Mårran är min (Åsas) äldsta hund. 16 år fyllda är hon numera en vis dam som är full av egna idéer om hur livet ska vara. Under 16 år hinner man hitta på en del tillsammans, så här kommer en kortversion (OK, inte superkort…) av hennes liv som ger en ganska bra bild av hennes personlighet och hur hon har format mig som både hundtränare och människa.

För ca 20 år sedan bodde min svägerska i en liten indianby i Guatemalas regnskog, utsänd av FN för att bibehålla freden i området. 3 dygns vandring från närmsta större samhälle levde hon och hennes man i två år, och där tog de hand om en valp. Hundarna i byn är klassiska sydamerikanska gatuhundar, mer vilda än tama, som slagit sig ihop med människorna för gemensam vinning. Valpen döptes till Luna och följde sedan med hem till Sverige. Luna var en självständig individ och omöjlig att hålla inom staket – hon var snart känd i hela Rickarum. När hon tyckte att tiden var lämplig för valpar hälsade hon på traktens alla hanhundar. Resultatet blev sex bedårande pälsbollar, och jag fick en av dem i julklapp.

Första gången jag såg Mårran var hon tre dagar gammal. Hon stretade för fullt med en av mammas spenar, kom plötsligt av sig och kröp istället mot mig. Varken ögon eller öron var öppna, och hon hade knappt kontroll över sina ben, men till mig skulle hon! En stark vilja redan då.

Vid tio veckor åkte hon bil från Rickarum till Malmö, och jag fick ett ganska oroligt, nerspytt pälsknyte i famnen med en soggig röd rosett runt halsen. Min julklappsvalp! Vår jack russel terrier Popsy tittade mycket skeptiskt på varelsen när vi kom hem. Vid 23.30 förvandlades ”hon ska inte sova i sängen” till ”kom här, lägg dig vid min mage”, och det blev hennes sovplats många år framöver.

Mårran visade snabbt en stor självständighet. Vi flyttade ut på landet när hon var fyra månader gammal, och hon insåg snabbt tjusningen med att jaga traktens harar. Promenaderna gick ofta ner till ån i närheten, och vid fem månaders ålder hände det: hon kom loss och drog iväg efter en hare. Hund och hare försvann i snåren, högljudda skrik från haren, och sedan tystnad. Jag var inte med men min man har berättat hur han och Popsy gick och letade och ropade, mer och mer orolig. Till slut ser han valpen ståendes ute i ån, med vattnat forsande längst ryggen. Hur kom hon dit? Vågade hon inte komma tillbaka? Han kallade – hon rörde sig inte. Han vadade ut i iskylan – detta var i snösmältningen i mars – och lyfte upp den dyblöta och stela valpen i famnen. Då flyter haren upp till ytan… Hon har alltså inte lyckats få död på den genom att bryta nacken på den, och därför helt sonika släpat ut den i ån och ställt sig på den för att dränka den!

Den typen av hund var hon. Starka instinkter, mycket självständighet. Hela byteskedjan: spåra, jaga, döda, äta. Från den dagen och ett och ett halvt år framåt var hon alltid i koppel eller lina, att ha henne lös var inte att tänka på! Under denna tiden tränade jag aktivt för att binda henne hårdare till mig, skvallra på vilt och en riktigt bra inkallning. En bra grundträning gjorde att från det att hon var ca 2 år så har hon kunnat gå lös vid min sida under promenader.

Träning ja… Jag gillade redan då att träna hund, och hade börjat tävla lite smått med Popsy. Mårran skrevs in på Brukshundklubben – Eslöv – för sin första kurs. Allmänlydnad. Dessvärre hade hon hunnit bli sju månader gammal och fram till dess hade vi knappt gjort någon socialisering alls…MISSTAG! Hon kom till klubben, gick ur bilen, såg alla hundar, och fick totalt psykbryt. Hon skällde OAVBRUTET i 20 minuter, okontaktbar. Jag var oerfaren och blev helt ställd… Så här skulle hon ju inte göra?
För varje gång på kursen gick det lite bättre, och vi fortsatte med en kurs tävlingslydnad. Jag läste allt jag kom över. Tränade med klicker och straff om vartannat. Förstod inte varför hon inte var lika snabb i huvudet som min terrier. Jag blev frustrerad, hon blev stressad, vi blev ofta båda ledsna. Men det blev bättre och bättre, även om hon fortfarande frustrationsskällde ofta och mycket. Nästan alltid när hon såg en främmande hund

Ett av råden jag hittade var att bryta beteende med hjälp av en kastkedja. Till mitt försvar kastade jag aldrig kedjan på henne, så mycket fattade jag i alla fall, utan i marken bredvid. Men det räckte för att skrämma henne! Jag använde kedjan för att få henne att sluta skälla, och kunde snabbt å över till att bara rassla lite med den. 

Om jag hade kunnat ändra en sak i mitt agerande mot mina hundar så hade det varit just mitt beslut att testa kedja. Det var väldigt förstärkande för mig – det fungerade ju! Hunden blev tyst! MEN det skapade en hund som dels blev rädd för mig, och dels ansåg att andra hundar var orsaken till obehaget. Kombinerat med hennes övriga egenskaper blev detta väldigt, väldigt dåligt. Jag skapade en hund som började attackera andra hundar för att hålla dem borta eftersom andra hundar gjorde hennes matte knäpp och obehaglig.
I samma veva började hon slåss med Popsy hemmavid. De första gångerna hände det när jag var i närheten, och jag lärde mig snabbt att inte sära på hundar som slåss genom att ta dem i halsbanden (jag har fortfarande ärr på armarna efter den gången). Med en viktskillnad på 15 kilo och en Mårran som blev saligt förbannad när hon blev tillräckligt provocerad blev det några turer till veterinären med Popsy. De började slåss när jag inte var hemma, och jag hittade Popsy blödande på toaletten dit hon flytt. Vi försökte stänga av vårt hem – det fungerade inte. Mårran tog sig igenom alla avgränsningar vi kunde hitta på, med fara för skador.

När man lever mitt i något är det svårt att se klart. Jag borde givetvis inte haft kvar båda hundarna. Jag borde hanterat situationen annorlunda. Jag borde en MASSA grejer. Men just då gjorde jag mitt bästa med den kunskap jag hade, och jag har (till slut) förlåtit mig själv för mina misstag.

Jag hade nu en Mårran som gjorde fullfjädrade utfall mot främmande hundar som vi mötte på promenad – hon reagerade på ca 100 meters håll, stod på bakbenen och skrek med fradga runt munnen i de värsta fallen. Detta var vad jag hade skapat, alldeles själv, med dåliga råd och alltför lite kunskap. Detta är vad straffbaserad träning kan åstadkomma i hundmöten. Jag säger inte att det alltid är så, men risken finns.

Misströsta inte, historien vänder, jag lovar!

Jag utbildade mig till allmänlydnadsinstruktör via SBK, och fortsatte med Canis klickerinstruktörsutbildning. Parallellt som jag lärde mig mer om beteenden hittade jag ny litteratur och nya inspiratörer att lära ifrån. Jean Donaldson, Bob Bailey, Emma Parsons, och Kathy Sdao. Kathys DVD ”Cujo meets Pavlov” blev en milstolpe! Där beskriver hon hur man kan använda belöningsbaserad associationsinlärning vid hundmöten. Jag lärde mig om tröskelvärde, om att ge hunden alternativ, om att det kan vara effektivare att jobba med känsloläget än med beteendena. Och jag satte ihop en plan till mig själv som jag följde: korta träningspass tre gånger om dagen med fokus på att hitta rätt känsla. Aldrig svårare än att hon klarade av situationen. Ändra hennes känsla runt andra hundar. Ge henne kontroll.

Två månader senare kunde jag gå förbi vakthundar bakom ett staket med slakt koppel och glad hund som tittade på mig med förväntan.

Sex månader senare översatte vi detta till att fungera i stan.

Ett år senare kunde vi tävla, både rallylydnad och tävlingslydnad. Visst hände det att vi var tvungna att gå undan och pausa, men när hon var 10 år hade hon sitt bästa tävlingsår någonsin.

När Mårran var fem drabbades Popsy av akut livmoderinflammation och efter hennes operation beslöt jag att kastrera Mårran. Det är en relativt liten operation och hon skulle aldrig ha valpar, jag hoppades dessutom på att det skulle jämna ut hennes humör litegrann och kanske minska slagsmålen som oftast kom i hennes löp och skendräktighet. Jag bokade in en duktig kirurg, operationen gick snabbt, jag fick hem henne.
Ett dygn senare hade hon inte slutat blöda. Och det var inte lite, varje gång hon reste sig rann en deciliter blod från såret. Efter två samtal till veterinären som opererat med reaktionen ”lilla gumman, jag vet vad jag gör, lite blod är normalt” åkte jag in akut till Lund vid klockan 1 på natten. De konstaterade att hunden höll på att förblöda och skickade mig vidare till Helsingborg. Visste ni att det går att köra mellan Lund och Helsingborg på 30 minuter mitt i natten? Det gör det.
Väl på plats blev hon undersökt, stucken i, klämd på, och allmänt stressigt och smärtsamt hanterad. Smärtstillande fanns det inte tid för, beslutet var om hon skulle öppnas igen eller inte. Mårran låg blick still, tittade på mig med djupa ögon, och gömde nosen i mitt armveck när det blev för jobbigt. Hon litade på mig helt och hållet. Försäkringen täcker inte komplikationer efter en planerad kastrering. Jag hade inte råd att operera henne, utan ringde istället ursprungsveterinären och bevisade att ”lilla gumman” kunde bli heligt förbannad. Han stod beredd med full operationsutrustning sex timmar senare. Precis när han skulle söva henne tittade hon på oss, vi tittade på varandra, och sa nästan samtidigt: ”Hon verkar bättre. Vi väntar.”. Det var rätt beslut. Mycket sakta återhämtade hon sig, det tog ett år innan hon var fullt återställd.

När Mårran var sju skaffade jag Valle. Jag tog hem valpen, höll Mårran i koppel de första tio dagarna av rädsla för vad hon skulle kunna hitta på, och på dag 10 sa Mårran ”detta är min valp, jag älskar honom och kommer att ta hand om honom så länge jag lever”. Och det gjorde hon. De lekte i timmar. Hon skyddade honom på promenaderna. Han kunde ta vad som helst från henne, hon visade aldrig så mycket som en framtand. Hon tvättade honom på kvällen. De sov tillsammans.
Att se hur hennes liv förändrades när hon fick en riktig hundkompis var ganska magiskt! Deras relation är fortfarande lika kärleksfull, nu är det han som skyddar henne men fortfarande hon som tvättar honom.

Popsy gick bort strax efter att Valle kommit, och under en period hade jag bara två hundar. Två år senare flyttade Midori in, och det blev ytterligare en förändring i familjedynamiken. Mårran tog det med ro, hon har ju sin Valle! Hon och Midori samexisterar utan problem, men riktiga kompisar blir de nog aldrig. Och det verkar inte heller finnas något behov – Valle är som en buffert mittemellan, och Midori har teamat upp med mig när inte Valle vill. De bråkar aldrig, Midori snor Mårrans mat när hon får chansen (och Mårran låter henne) men i övrigt verkar det vara helt lugnt.

Mårran fortsatte på tävlingsbanan tills hon fyllde 11, då pensionerade jag henne. Hon har blivit svagare och tröttare, hörseln fungerar inte så bra, och hon är lite förvirrad med jämna mellanrum. Men hon vill fortfarande gå promenader och nosen är det inget fel på! Jag har bloggat ett par gånger för Härliga Hund om just hur det är att leva med en gammal hund, du hittar inläggen här:

https://www.harligahund.se/asas-blogg-att-vara-den-matte-hon-fortjanar/

https://www.harligahund.se/hennes-hoghet-marran/

Det blev en promenad längst minnenas allé att skriva dagens blogg. Inte blev den vidare kort heller, och jag har bara tagit med några av alla de minnen jag har ihop med min blandrastant. Det får nog bli en hel bok så småningom ?