I helgen har jag alltså hållit kurs. Min favoritkurs, Lugn och Fokus. Som vanligt fick jag ett väldigt roligt och intressant gäng att leka med, från förstagångshundägare med en sju månaders valp till “gamla” bruksrävar med mycket hunderfarenhet i bagaget. Så. Kul.

En av de föreläsningar jag i stort sett alltid har med handlar om Premacks princip.

Premacks princip

Många hundägare – inklusive jag – upplever ibland att de utkämpar ett ständigt krig mot omgivningen gällande vad hunden är uppmärksam på. I hundens liv finns det så mycket annat intressant att fokusera på: andra hundar och människor, intressanta dofter, olika djur som springer förbi, ett flygande löv… Många hundar är helt enkelt inte superintresserade av vad vi vill eftersom världen är så mycket mer spännande!

Olika sätt att tackla problemet

Att straffa hunden med ett “nej” eller ett koppelryck är antagligen det som ligger närmast till hands. Det ger omedelbar, om än kortvarig, verkan och det ger utlopp för lite av den frustration som man känner över att inte hunden gör vad vi vill. Dessutom ger man ett klart budskap till folk som tittar på: här är en ägare som menar allvar med sin hundträning och inte tål något trams!
Nackdelen är att mycket få hundar svarar på obehag genom att tycka att träningen är rolig och vilja jobba mera. Tvärt om, de brukar bli ännu mer ovilliga att söka kontakt. Inte så konstigt, föraren är ju inte alls någon man vill hänga med just nu! Vissa hundar kan börja ägna sig åt “överslagsbeteenden” som att nosa i gräset eller klia sig, andra börjar helt sonika leta efter trevligare saker att göra någon annanstans.

Många tränare som använder belöningsbaserade metoder väljer istället att locka tillbaka sin hund med en leksak, godbit, eller glada tillrop. Deras hundar brukar vara betydligt mer alerta och villiga att jobba så länge matte har en godbit synlig. En vanlig kommentar är “jag kan inte träna utan godis, min hund måste ju få lön!” Fungerar utmärkt, så länge man inte har något emot att alltid ha godis i händerna.

Som klickertränare är vi väl bekanta med att vänta ut att hunden spontant bjuder det vi vill ha, och sedan förstärka beteendet med klick och belöning. Vi väljer det godaste godis och de bästa leksakerna vi kan hitta, så att hunden hela tiden ska känna att det är vi som är universums mittpunkt. Vi håller en hög frekvens på belöningen, och vinner på så sätt “striden” mot alla andra intryck som hunden bombarderas med.
Men vad gör vi när det helt enkelt inte räcker? När det är omöjligt att få hunden att föredra min superbelöning framför en otroligt spännande lukt i gräset? Är det verkligen så att inte vi heller kan träna hund utan att ha godbitar tillgängliga? Och vad gör vi när hunden är så stressad att den inte äter eller leker, eller den helt enkelt är mätt?

Premacks Princip erbjuder en lösning som tar bort hela konflikten mellan vad du vill och vad hunden vill på ett enkelt, effektivt sätt som är roligt BÅDE för dig och för hunden.

Vem är Premack, och varför ska jag bry mig?

Dr David Premack är idag en psykologiprofessor på Pennsylvania University. Han har forskat mycket på olika apor och deras beteende, speciellt känd är han för boken “Mind of an ape” (1983) som handlar om hans arbete med att lära chimpanser teckenspråk.

Premacks Princip bygger på att det inte är objekt som är förstärkande, utan aktiviteter. Godbiten i sig har ingen enorm betydelse, det är att äta godbiten som betyder något. En leksak är bara en “sak”, det är den aktiva leken som är rolig.

Beteenden med hög sannolikhet (beteenden som hunden ofta väljer att göra) förstärker beteenden med låg sannolikhet (beteenden som inte väljs lika ofta).
Äta godis förstärker komma på inkallning. Leka dragkamp med matte förstärker springa till rutan. Det känns logiskt, inte sant?

Åter till det lockande gräset. Om din hund allra mest i hela världen vill gå dit och lukta ordentligt, men du säger “Nej! Inte sniffa i gräset, nu tränar vi och du ska titta på mig!”, så har du inte gjort gräset mindre intressant (snarare mer, nu är det ju förbjudet). Däremot om du använder gräset som en förstärkare, du väntar ut en kort ögonkontakt och sänder sedan bort hunden till gräset, så har du vänt situationen till din fördel. Dels har du verkligen förstärkt din hunds ögonkontakt med en fantastisk jackpot, dels har du tagit bort hela konflikten mellan vad din hund vill och vad du vill.

Genom att använda Premacks Princip som en del av ditt träningstänk, så blir din hund mer och mer övertygad om att det enda sättet att få göra vad den allra mest vill är att först ta kontakt med dig och åtlyda dina signaler. Det generaliseras till ett beteendemönster där hunden “ber om lov” så fort den vill ha något.
Eftersom du inte längre säger till hund att något är “förbjudet”, så tillgodoser du dessutom hundens behov på ett bra sätt. När man kan gå och nosa i gräset när som helst, bara genom att vara uppmärksam en stund, så byggs inte samma “spänning” upp.

Bygg upp en struktur

Tricket är att bygga en liten kedja. Jag brukar ha min distraherade hund i halvlångt koppel, och lugnt vänta på en första kontakt. Klick – belöning, och INNAN HUNDEN HUNNIT TAPPA FOKUS PÅ MIG (alltså medans den fortfarande äter) säger jag “varsågod” till vad hunden nu vill göra – tex nosa.

Hunden nosar en liten stund i sitt halvlånga koppel, tröttnar, ny kontakt – nytt klick – ny godis – nytt “varsågod”. Samma plats. Hunden har ju nu nosat där ett par gånger, inte superintressant längre. Och mina godisar är ju goda. Efter några repetitioner märker man tydligt att det blir mer och mer intressant att fortsätta jobba för godisarna, mindre och mindre intressant att nosa. Behovet att nosa av fläcken börjar bli tillfredsställt, och varje gång har nosandet används som en “externbelöning” för ett önskat beteende = det beteendet jag vill ha har blivit förstärkt.

Dags att flytta på sig. Samma övning, gång två brukar gå betydligt snabbare. Efterhand lägger jag in mer och mer träning för varje “varsågod och nosa”. Om hunden skulle “glömma sig” så bara håller jag emot i kopplet och bjuder till en ny (enkel) uppgift, som i sin tur belönas med “varsågod att nosa”. Precis på samma sätt som jag hade hanterat en hund som försöker stjäla ur mina fickar, eller tjuva på sin externbelöning.

Fler exempel från min vardag och träning

Valle gillar att jaga fåglar över fälten. Vi satte det på signal och använde som belöning för fotgående.

Midori älskar att springa ärevarv med leksak. Vi har det numera på signal, och använder som extra aktiv belöning,

Under helgens kurs var en av hundarna oerhört intresserad av människor (mig speciellt). Vi började enkelt: ät en godisbit så får du hälsa. Utökade till kort kontakt + ät en godisbit så får du hälsa. Till slut kunde de träna enkla övningar med mig ståendes precis bredvid, och använda mig som jackpot ibland.

Själv belönar jag städning och bokföring (tråkigt) med Netflix (roligt).

Du använder det redan: varje gång din hund gör något för att få tillgång till något den vill ha är Premack inblandad. Vänta medans jag tar på kopplet för att få hoppa ut ur bilen. Sitta still medans jag sätter ner matskålen. Hämta en apport för att få tillgång till bollen. Sitta stilla för att få hämta apporten. Och det bara fortsätter…

Att programmera om sig själv

Med hjälp av Premacks Princip kan man alltid träna sin hund, överallt, det gäller bara att lista ut vad hunden mest av allt vill göra just nu. Är det äta godis eller leka med leksak så är det enkelt. Är det nosa i gräset, hälsa på andra hundar, eller jaga kanin, så kan det vara svårare att få till med full säkerhet, och kanske bjuder vi istället hunden på en mer kontrollerad form (titta på katten eller nosa där katten har varit istället för jaga katten), men det är långt ifrån omöjligt.

“Men jag vill ALDRIG att min hund ska jaga fåglar på egen hand! Är det inte en risk att han börjar med det?”

Svar: ja och nej. Som med alla koncept så behöver hunden tränas till förståelse – du behöver ha kontroll tills hunden lär sig att det ALDRIG fungerar att försöka ge sig iväg på egen hand, däremot fungerar det att be om lov på det sätt som du har valt (jag och Valle valde fotgående). Om hunden aldrig jagat fåglar i hela sitt liv så kan det vara lite dumt att introducera den för möjligheten, och riskera att väcka upp ett jättestort intresse. Men om det är något som hunden redan är intresserad av, och kanske smiter iväg och gör på egen hand, så har du ju inget att förlora!

Att använda vanligtvis icke-tillåtna aktiviteter som förstärkare gör alltså inte hunden mer benägen att utföra dem på egen hand – förutsatt att vi har kontroll. Om vi lär den att “det är OK att jaga fåglar, vi gör det i koppel tillsammans, men bara ibland, och ENBART som belöning för att du kommer på inkallning” så ökar bara hundens önskan att komma på inkallning, det är ju det som leder till belöningen.
När man lär in en externbelöning så är det just Premacks Princip som man använder, och lär man in externbelöningen från grunden så har man inga större problem med att hunden försöker springa dit på egen hand. Den är alldeles för upptagen med att få ägaren att säga det fantastiska “varsågod”!

Sluta tänka på distraktioner för din hund som just distraktioner, utan börja istället se dem som kraftfulla miljöförstärkare som ger naturliga jackpots för din hund. Du kommer ändå aldrig att kunna kontrollera allt som händer i miljön runt omkring dig, så du kan lika gärna utnyttja den.

Slut fred med omgivningen!