Finns det något roligare än att leka med hunden? Nä. OK, det var veckans blogg! Vi ses nästa måndag.

Jaja, liiiiite mer kanske jag har att säga om ämnet ändå… Lek är just lek, men det finns ett visst mått av allvar i det också. Dels är det en värdefull belöning för oss som gillar att träna fram beteenden, dels är det en aktivitetshöjare som rentav kan bli stressande om man inte är försiktig, och dels är det inte helt riskfritt.

Jag har en ung cane corso. Snart ett år, snart 50 kg. När jag hämtade honom vid 8 veckor vägde han 8 kg – det är vad många hundar väger som vuxna. Därefter gick han upp ungefär ett till två kilo per vecka tills han gick över 40-kilosgränsen, då började tillväxttakten lugna ner sig lite. Kan ni tänka er hur många blåmärken jag har samlat på mig under den här tiden?

Lekregler

Lek är bara lek om det är roligt. Lek är inte någon särskild aktivitet, inte något specifikt mönster, inte något som måste vara på något särskilt sätt – men det måste vara roligt. Hunden måste ha kul (tyvärr blir lek ibland något som “ska göras” och vi fastnar i mönster istället för att faktiskt leka), och vi måste ha kul. Det är inte kul att vara rädd för att bli skadad…

Så Totoro och jag har regler för vår lek.

• Slutar den ena så slutar den andra. Endera av oss kan när som helst avbryta leken.
• Om man gör illa eller skräms så kollar man av att den andra vill leka igen.
• Inte använda full styrka.
• Lyssna och anpassa i farten

Va?

Punkt 1 betyder bara att om en av oss slutar leka och går och gör något annat så accepterar vi det. Det är inte snällt att följa efter och tjata. Inte superenkelt för nån av just oss två, vi tenderar att bli ganska intensiva och envisa så för oss behöver det här vara punkt 1.

Punkt 2 betyder att om någon av oss ryggar undan eller skriker (fast det är bara jag…) så är leken slut. Direkt. Den kanske är slut bara två sekunder, men den startar bara om den som stoppade bjuder in igen. För det mesta är det Totoro som biter mig, men det har hänt att jag trampat på honom, knuffat för hårt, snärtat till med en leksak, osv. Det är inte kul om man är rädd eller har ont.

Tredje punkten betyder bara att det är just lek det handlar om. Vi leker fysiskt, mycket morr, vrål, bit och knuff, det måste vara på låtsas. Totoro är stark nog att knäcka ben, om han skulle ta i på riktigt har han ihjäl mig. Men även om han “bara” leker med mig som med en annan hund så kan han skada mig, jag har ingen skyddande päls och mina reflexer är löjligt långsamma i jämförelse. Han måste vara extra försiktig med mig. Och för all del jag med honom, han är starkare och snabbare än jag men mina händer kan nypas och dra. Jag måste vara försiktig.

Och sista punkten är helt enkelt att det är bättre att vara lyhörda och få flyt i leken än att hålla på att stoppa upp och be om ursäkt hela tiden. Varna innan det börjar göra för ont, växla beteenden, ta mikropauser. Kort sagt, ha hjärnan med och se till att även den andra har kul.

Men hur?

Lek är lek. Det är lek för att det är roligt. Det betyder i praktiken att den belöning som upprätthåller lekbeteendet är lekbeteendet. Helt enkelt: belöningen för att leka “rätt” är att vi leker. Leken avbryts om vi gör något fel. Inte svårare än så.

Så mycket som möjligt ska vara lek, det tycker både Åsa och jag. Det genomsyrar vardagen, träningen och de långsiktiga målen, allt vi gör med hundarna har lek i grunden. Så pass att vi inte alltid tänker på det. Vill du se hur vi använder det till så gott som allt vi gör? Kolla in vårt gigantiska kursbibliotek för medlemmar!