Visst önskar du att din hund kunde prata? Jag önskade det i alla fall, så jag tog en titt på min dåvarande hund – älskade omslagspojken Fargo, djupt saknad – och tänkte att det ska väl inte vara omöjligt? Han var visserligen en av de tystaste hundar jag känt, han skällde om han var ordentligt upprörd men det var allt. Men han var ju fysiskt förmögen att göra ljud, så…

Careful what you wish for

Inom kort var Fargo hunden som inte kunde hålla tyst. Han gick från den knäpptyste, stoiske hjälten till killen i baren som fått ett glas för mycket och vill berätta sitt livs historia för alla inom hörhåll.
I början var det tröööögt att få honom att börja göra ljud. Jag började med att klicka små muskelrörelser i ansiktet/munnen samt andning, och med ansträngningen att isolera små muskler han aldrig tänkt på tidigare började ljuden komma.

Vilken chock det var för honom att till sist inse att det var ljud han blev klickad för! Det var nog nära att vara det konstigaste han någonsin varit med om. Men när han väl fattat började det rulla på – fast svårt var det. Då var det min tur att bli överraskad av något enormt intressant: han kunde inte göra ljud utan fysisk rörelse. Hela han spratt omkring, sprang och hoppade, jag kunde se hur han kämpade emot – han förstod mycket väl att det inte var det begärda beteendet – men han klarade inte av att både ha kontroll över rösten och kroppen samtidigt. Men han var inte mattes lilla geni för ingenting. Inom kort kom han själv på lösningen, han började knö in sig i hörn, under möbler, in i sin bur. Så något annat fick hålla honom stilla medan han jobbade…

En hund som kunde prata?

Men vad sa han då? Mitt mål när vi började – bara för att det var vinter – var att lära honom säga “god jul”. Det var inte helt seriöst med tanke på de väldigt svåra ljud de orden innehåller! Men så visste jag heller inte om det över huvud taget skulle gå (och det var inte heller det viktiga).
Han lärde sig aldrig säga god jul – vem vet om han fått leva lite längre ?- men han kunde säga mamma och mormor och hade börjat på nej och ja. Det kan man kanske fnysa åt, men han var en hund…

Men så onödigt!

Inte alls. Det är ett helt fantastiskt trick på många nivåer, Fargo fick lära sig nya saker om sig själv, sin kropp och världen som han annars hade dött utan att någonsin upptäcka på egen hand. Jag fick utmana mina klickerfärdigheter på ett helt nytt sätt. Och både han, jag och omvärlden hade nytta av att en STOR och inte minst LÄSKIG hund kunde titta på en och med stora ögon och bedjande röst säga “mamma”. Ingen kunde vara rädd för honom i det läget.

Nu då?

Nu har jag Totoro, som är en väldigt annorlunda liten filur. Hans röst är en av hans favoritleksaker – allt i hela världen är visserligen hans favoritleksaker – och han har varit enormt pratig redan från början. Han kvittrar, tjattrar, piper, morrar, ryter, gnyr, joddlar, skriker, knarrar, väser, skäller, vrålar och jag vet inte allt. Han låter som hela ensemblen i Jurassic Park. Plus ett zoo.

Jag har fångat några ljud ibland som låter som ord, men jag har inte klickat fram det på samma sätt som med Fargo. Det kommer jag att göra, det är ju ett så roligt trick att både träna och kunna! Men Totoro är inte riktigt lika smart som Fargo – än – så när det blir svårt kommer nog mattes näsa som intresserat hovrar mitt framför ansiktet att se väldigt frestande ut att bita tag i. Vi väntar nog tills han är lite äldre…

Varning

Det här är en högst allvarligt menad varning: om du inte gillar att din hund låter, experimentera inte med att lära hen att låta! Du får räkna med en generellt ökad ljudlighet (kanske inte med en hund som Totoro som redan idag nästan aldrig är tyst ?), och en period där det kan bli en jäkla massa tjattrande innan träningen tagit form. Det är inte rättvist mot någon av er att sätta er i den situationen om du inte är beredd på det.

Resten av er? Go nuts!