Det jag väljer som veckans tema speglar ofta något som jag gått och funderat över, eller något jag stött på i veckan. Denna veckan är det “våga fråga”. Det handlar egentligen om att både våga fråga när man inte vet, och att våga ifrågasätta.

Granska och ifrågasätt

När jag är på en föreläsning eller en kurs frågar jag saker. Mycket och ofta, tills jag förstår. Det är mitt sätt att få ihop saker i huvudet, att få den nya inputen att passa ihop med den kunskap jag redan har. Ibland går det nya tvärs emot det gamla, och då måste jag reda ut vad som egentligen gäller – vad är rätt?

För det mesta leder den nya informationen till att jag förändrar mitt tankesätt på något sätt. Ibland får jag helt nya förklaringar på gamla erfarenheter, som gör att jag kan se händelser i ett nytt ljus. Ofta innebär den nya kunskapen att jag kan täcka upp “hål i kunskapspusslet” med nya bitar, och få en bättre helhetssyn.

Men då och då upptäcker jag att jag inte riktigt håller med, trots frågor. Ibland får jag inte en förklaring på det nya som jag anser är tillräcklig (bara för att det är nytt är det inte alltid korrekt, och alla instruktörer/lärare är inte helt pålästa på alla ämnen). Då ifrågasätter jag, om jag misstänker att det kan leda framåt. Jag försöker göra det på ett trevligt och prestigelöst sätt, jag är inte intresserad av att någon ska känna sig förminskad eller attackerad – försvar ger ingen bra diskussion. Oftast gör jag det inte där och då, utan i en annan sättning där vi båda är mer avslappnade.
Jag kan givetvis också välja att bara släppa det. Om jag inte känner att det skulle vara givande att fortsätta diskutera – varför lägga tid på det? Jag behöver inte “frälsa världen”, och det finns tillräckligt med intressanta människor (ni till exempel) att diskutera med ändå.

Och ibland tar det emot, därför gamla “sanningar” blir vända upp och ner. Det är svårare att hantera. Då måste jag ifrågasätta mig själv! Detta, som jag alltid har tagit för självklart, verkar inte längre stämma! Har det någonsin varit korrekt? Antagligen inte…
Sådant kan vara svårt, särskilt om det är något som jag använt som förklaringsmodell när jag agerat på ett visst sätt. Men det är nödvändigt. Det som driver mig är genuin nyfikenhet och en vilja att hela tiden bli bättre.
Då måste jag vara beredd att granska mina “sanningar”. Hur ser de ut i ljuset av den nya information jag har framför mig? Och sedan måste jag vara beredd att ändra mig.

Vem kan man lita på?

De flesta titlar som finns inom hunderiet är inte skyddade. Det innebär att vem som helst kan kalla sig instruktör eller till och med hundpsykolog. Vem som helst får öppna en hundskola eller till och med lära upp andra till instruktörer, hundpsykologer, beteendeutredare.

Därför är det superviktigt att:

1. Kolla upp utbildningar – har den här personen som du tänker ta hjälp av faktiskt utbildningar i ämnet?
2. Kolla upp utbildningarna i sig – eftersom alla får utbilda så behöver själva utbildningarna vara vettiga.
3. Säkerställa att personen tränar på ett sätt som passar dig och din hund – var försiktig med ord som “ledarskap”, “balanserad träning” och “naturligt för hunden”, de kan dölja straffbaserad träning. Behöver inte, men kan göra. Titta gärna på träningsfilmer, läs beskrivningar av hur träningen går till, titta efter “belöningsbaserat”, “positiv förstärkning”, “relation” och “samarbete”.

Sveriges Hundföretagare har funnits i några år, och kollar upp allt detta åt dig – du kan vara säker på att medlemmarna är välutbildade och står för en bra hundsyn. Men alla bra hundmänniskor är inte med där, så även om personen du är nyfiken på inte är medlem kan det fortfarande vara en fantastisk utbildare.

Det finns inget fel i att inte veta!

Jag tycker att det är rent ut sagt skitjobbigt att vara nybörjare. Just därför försöker jag utmana mig själv att testa nya grejer som jag VET att jag kommer att vara dålig på. Vem vill gå i samma gamla hjulspår liksom? Det är dessutom väldigt nyttigt att få en dos nybörjarödmjukhet lite då och då. Det är lätt att glömma att när man är ny inom något så är allt konstigt!

Just nu går jag en kurs som heter “Yoga för kylskåp”. Jag är helt ovig, har ingen styrka i övre delen av kroppen, noll koll på min andning, och min kropp protesterar hejvilt. Jag känner mig som att jag är på fel plats och gör fel saker vid fel tidpunkt. Men jag vet att efter kursens sex tillfällen så kommer det inte att vara “nytt och konstigt” längre. Det hinner knappast bli invant och välbekant, men det kommer att kännas lite enklare för varje gång. Jag vänjer mig lite mer. Och jag får under tiden nya redskap som hjälper min kropp att långsiktigt må bättre.
För tillfället har jag inga frågor, jag försöker bara ta till mig all ny information – både i huvudet och kroppen. Men jag räknar med att efterhand, när jag har smält det mest grundläggande, kommer jag att börja fråga. Vilja veta mer. Varför gör man så här, vad ska detta leda till, och – eftersom jag är jag – varför gör man inte så här istället? Hade detta kunnat fungera bättre? Min vilja att utvecklas och förbättra finns i alla aspekter av mitt liv…

Så när jag säger saer som du som lyssnar på mig blir fundersam över: våga fråga!

Jag har inget emot att bli ifrågasatt av folk som vill lära sig mera. Att behöva formulera mig på ett sätt som andra förstår gör att jag själv måste fundera igenom vad jag menar. Ofta kommer mina elever med aspekter som jag inte tänkt på, eftersom vi lever olika liv, och då får jag fundera lite extra. Det är roligt! Att få diskutera, vända och vrida, se andra synvinklar – och att träna sig själv i att jag behöver inte heller ha alla svar här och nu – är utvecklande.