Det här med nosarbete som sport har aldrig riktigt fått fäste hos mig. Visst jag har testat lite olika sorters spår (Valle gick en kurs i hårda spår när han var fyra månader och fixade anlagsprovet i viltspår vid strax över året), och uppletande är ju praktiskt när man tappar grejer, men mer än aktiveringsnivå? Nope. Inget tålamod, inget intresse, inget behov.

Det enda undantaget är vittringsapporteringen som ingår i tävlingslydnaden. Där har vi lagt många roliga timmar, jag och båda kelparna. Dels eftersom jag en gång siktade högt i klasserna, men framför allt för att det är både okomplicerat och intressant. Inga träningskompisar behövs. Ingen stor yta. Bara jag, hunden, ett gäng pinnar, och bra belöningar liksom. Perfekt inomhusträning.

Nosework

Så flyttade då noseworken in i mitt liv, på en ren impuls anmälde jag till kurs (det här med impulskontroll är mina hundar bättre på än jag är). Midori tyckte och tycker fortfarande att det är vettigare att göra andra saker tillsammans. Men Valle fastnade rejält! Och därför fastnade jag också. Att det är en sport som inte kräver mycket utrymme, går att träna inomhus, och – beroende på ambition – går utmärkt att träna på egen hand hjälpte så klart till… Jag är lat och att ha en aktivitet som gör min hund nöjd och glad på kort tid utan direkta förberedelser är ofta väldigt skönt.

Vi startade vår första kurs i maj. Fem månader senare går jag vår tredje noseworkkurs, vi har tävlat, och jag är totalt och ytterligt vilse i nosework-djungeln. Nosework som sport liknar inget annat jag har pysslat med inom hund, och jag är helt urkass med jämna mellanrum (läs 90% av tiden)…

Vad är det som är så himla svårt då?

Mycket av min styrka i hundträningen är att jag är hyfsat analytisk, kan bryta ner målet i små steg, har goda tränarfärdigheter, och har koll på beteende – förstärkningsprocessen. Jag har också ganska lätt för att tänka öppet och hitta nya lösningar och vägar framåt.

I noseworken känns det som att inget av det jag kan sedan tidigare kan appliceras. Det kan det säkert, jag ska bara lära mig hur, men just nu är jag helt lost. Och det här med att inte ha koll, det är liksom inte riktigt min grej…

Jag ska lista det viktigaste jag inte kan men känner att jag behöver få koll på (och det typ igår):

1. Läsa min hund

Nosework är ett självständigt arbete för hunden. Jag som förare är inte så inblandad i själva sökandet efter doften, mer än att ge Valle bra förutsättningar med hjälp av en vettig koppelhantering och inte stå i vägen. (Redan där har vi problem förresten, men där har jag iallafall koll på mina brister och vad jag behöver tänka på.) Men det är ju en klar fördel om jag kan se när han får doften i nosen och när han tappar den, och om jag kan skilja mellan “jag måste bara undersöka den här fläcken ordentligt”, “jag brukar få godis om jag håller nosen stilla” och “här är det!”. Det kan jag inte. Jag vet knappt ens vad jag ska titta efter, och de tecken jag vet tappar jag bort i allmän förvirring så fort något nytt händer.

2. Räkna ut hur doften beter sig

Senaste tävlingen fick vi ett utomhussök i ett litet lusthus. Som en vägg med en bänk, och pelare på andra sidan. Valle sökte intensivt runt bänken och väggen. Doften satt på pelaren bakom oss, den svaga vinden drev doften in mot väggen där den samlades (enligt domaren, detta är inget jag lyckades lista ut själv…). Valle hittade doft, men kunde inte lokalisera var den kom ifrån. Och jag var verkligen ingen hjälp! Jag kan knappt känna hur luftströmmarna går om det inte blåser rejält, och att kunna räkna ut hur doften påverkas – jag gissar fel lika ofta som jag gissar rätt…Inte ett vidare bra facit.

3. Veta om, när och hur jag kan vara till någon hjälp

Den generella riktlinjen som jag lyder just nu är “do no harm”. Det vill säga, jag försöker låta bli att göra något alls – risken att jag gör fel grej är uppenbar. Valle är smart och lättpåverkad, hjälper jag i fel ögonblick eller på fel sätt kopplar han bort nosen och ber mig fixa problemet själv. Inte konstigt – han har åtta års erfarenhet av “matte fixar” i bagaget!

Det är en vettig strategi så länge saker och ting fungerar hyfsat som planerat, men när det skiter sig? Han går över gömman gång på gång och får slut på batteri och markerar på måfå för att iallafall få en belöning? Eller är störd av något och fokuserar på något helt annat än eukalyptus? Eller tittar på bilen och funderar över varför den står där innan han börjar nosa på en grästuva istället (fordonssök)? Eller går in i träningsmode istället och testar något av de trick som brukar fungera? Då står jag och är lika vilsen som han, helt oviss om vad som är bästa strategin. Hjälpa, bryta, starta om, gå hem?

Och om den bästa strategin verkligen är att göra ingenting alls, så hade det varit skönt att välja det alternativet medvetet och inte som ett “jag vet inte vad jag ska göra så jag gör ingenting”.

Vad gör jag åt det då?

Förutom att jag blir frustrerad över min egen otillräcklighet (inte konstruktivt!) så tar jag hjälp. Jag läser, ser filmer, och försöker sortera bland all information som finns…Och det finns mycket! Men precis som i övrig hundträning finns det en mängd olika vägar till målet. Folk som pysslar med nosework är helt enkelt inte riktigt överens! Och jag har svårt att sortera bland dåligt och bra, myt och verklighet, tro och fakta.

Så jag gör som när jag var ny inom andra sporter – väljer en person vars tankar passar ihop med mina egna. I mitt fall är det enkelt eftersom Ulrika har koll på det här med nos och doft. Med en ängels tålamod guidar hon mig och Valle, med lika mycket tanke på att träna mig som att träna min hund. Jag får testa att gå med Totoro för att känna på skillnaden (jag i halvpanik – en hund som jag har ÄNNU mindre koll på hur jag ska läsa än min egen! Tur att Tot är väldigt förlåtande…). Hon lånar Valle och visar både honom och mig när vi fastnar. Och lite i taget blir vi bättre, både som individer och som team.

Planer framåt

Det jag älskar mest med nosework, den STORA anledningen till att jag och Valle pysslar med det, är inte en nyväckt fascination för doftarbete. Det handlar om två saker:

1. Det är faktumet att jag och Valle har hittat något som vi trivs med att göra tillsammans. Valle är trasig i kroppen och kan inte träna sådant som jag vanligtvis gillar att träna, därför är det guld att ha hittat något som han både älskar och kan pyssla med utan problem. Att åka på kurs eller tävling med bara honom, se hans entusiasm, hur han älskar att visa mig vad han har nosat upp – det är världen.
2. När det funkar, när vi synkar, när vi jobbar som ett team med ett mål, då är det ganska magiskt. Att starta honom på ett behållarsök, vara (hyfsat) säker på vad vi gör, se honom jobba, stoltheten när han utan att tveka visar mig var doften finns, det är en form av samarbete som inte förekommer i något annat jag gör ihop med mina hundar. Han har kontrollen. Han vet vad som ska göras. Jag bara ger honom förutsättningarna.

Så jag får helt enkelt acceptera att det är OK att vara nybörjare trots att vi pysslat med detta i hela fem månader (och ja, jag vet att det är kort tid. Men det KÄNNS länge!)
Mitt kontrollbehov får ta en baksätesplats, jag får leva med att inte kunna och inte veta. Nosework är annorlunda mot all annan hundträning som jag har ägnat mig åt och jag försöker få ihop allt inuti huvudet.

För det är så värt det.

Ps
Vill du börja med nosework med din egen hund? Och kanske en massa annat också? Prenumerera på våra onlinekurser, bättre än så blir det inte!