Oavsett vilken gren man tävlar i så finns det vissa delar som hunden behöver kunna. Moment i tävlingslydnaden, skyltar i rallyn, hinder i agilityn. Det är självklart, tydligt beskrivet hur de ska se ut, och lätt att förstå att man behöver lära hunden (och sig själv). Men tävling är så mycket mer!

I onsdags avslutade jag och Ulrika vår andra agilitykurs för Emelie på Carpe Momentum. Vi har knappt sett ett hinder. Än mindre jobbat med något i närheten av en bana. Vad har vi gjort? Grunder! Allt det andra! Och vi har haft jätteroligt – våra hundar likaså – och lärt oss en massa spännande saker.
Våra hundar har lärt sig: Sikta framåt. Stanna på target med riktning framåt. Sikta mellan/genom. Springa i full fart till skål, och skillnaden mellan flygande start och stilla start. Slalomingångar. Sedan har Midori också lärt sig någon sorts dubbel tasstarget i däcket eftersom jag mot bättre vetande tyckte det var gulligt, men det kan vi bortse ifrån… 😀

Vad har detta med tävling att göra?

Allt! För att beteenden ska fungera på tävling behöver de fungera väldigt, väldigt bra på träning. För både hunden och oss. Det behöver vara mer eller mindre automatiserat, sitta i ryggmärgen, gå på autopilot, kalla det vad du vill.

När jag lärde mig cykla, innan jag hade tränat ordentligt på det här med att styra och bromsa, hamnade jag i en situation där min cykel var på väg mot en taggbuske. Helt oförmögen att stoppa eller svänga rullade jag rakt in i busken och gjorde mig illa. Eftersom jag fortfarande kommer ihåg känslan av total hjälplöshet vet jag att det har satt ganska djupa spår – detta är över 35 år sedan.
Ett par månaders träning senare kunde jag både svänga och bromsa utan att behöva tänka på vad jag gjorde. Beteeden hade blivit automatiserat.

Likadant på tävling. Något händer som går lite utanför ramen och vi blir handfallna. Eller hunden får hjärnstopp och gör något helt annat. Varför? Därför att vi inte har tränat våra beteenden tillräckligt!

Det jag och Ulrika – och våra hundar – har gjort på våra agilitykurser är att träna på grunderna tills de (mer eller mindre) sitter. Hunden på utsidan. Följ mig. Sikta framåt. Belöningen på linjen. Vi har gjort det under så pass enkla former att vi knappt kan misslyckas, och nu börjar det bli så automatiserat att vi klarar att variera övningarna utan att allt faller samman.

Vad behöver vi träna på då?

Det beror givetvis på vilken sport vi har valt, men en del saker är gemensamma:

• Moment. Hunden behöver kunna de moment som ingår. Så bra som du vill att den ska kunna prestera dem, med enbart de signaler du vill ge, på första försöket, i kombination med andra moment, utan synlig belöning.
• Transporter. Ni behöver kunna ta er in på plan, ut från plan, och beroende på sport mellan moment. Hur ser det ut? Checkar hunden ut när ni gör över startbandet – hur kan ni träna på förväntan inne på plan? Vad händer mellan momenten?
• Signalkontroll. Pratar ni samma språk? Är ni överens om vilka signaler som gäller för vilket beteende? ALLA osäkerheter kommer fram på tävling. Sorry, men så är det.
• Helhet. Hur vana är ni att utföra flera moment på rad utan belöning? Hur länge orkar hunden koncentrera sig? Hur länge klarar DU att koncentrera dig?
• Störningar. På tävling händer en massa saker som inte händer på träning. Liv och rörelse, hundar och människor överallt, och du får inte själv välja exakt när och var du ska göra saker – någon säger till dig. Har ni tränat på tävlingsmässiga situationer? På nya platser? På en plan där 20 hundar satt sig och lagt sig på samma ställe innan det är er tur? På att vänta i evigheter på er tur?
• Uppvärmning. Hur ska ni värma upp för att vara på topp när det är er tur? Hitta fokus utan att bli trötta, hålla belöningsförväntan på topp utan att få en övertaggad hund?

Men herregud! Vi kommer ALDRIG att bli klara…

Här kommer de goda nyheterna! Vill du tävla? Tävla! Det är helt OK att tävla innan man är “klar”. Det är faktiskt något som jag gör ofta och gärna.
Men.
Jag anpassar min målsättning.

Eftersom mitt mål inte ligger i hur många poäng vi får, utan i att vi ska prestera så bra vi kan utefter de förutsättningar vi har med glad hund och trevlig träning, så anpassar jag vad vi gör på banan efter var vi står i träningen.
Jag har betalat ganska dyrt för mina minuter inne på tävlingsbanan. Jag får utnyttja den tiden precis som jag vill, så länge jag inte ställer till det för någon annan (jag belönar aldrig med godis på banan eftersom jag riskerar att spilla och sabba för nästa startande). Jag behöver inte göra moment vi inte är färdiga för. Jag kan välja att belöna på banan och sedan bryta. Jag kan hjälpa min hund med tiotusen dubbelkommandon, om jag vill det. Vad är det värsta som kan hända? Jag blir diskad, jag nollar momentet, so what?

“Men så kan man ju inte göra! Vad ska folk tänka?”

Så här är det: vad folk tänker om mig har jag inte med att göra. Det är inte min business. Vad min HUND tänker om mig – det är viktigt. Men folk som jag inte känner, som ser oss tio minuter av vårt liv – helt oviktigt.
Nu är det pyttelite annorlunda när man faktiskt jobbar med hund och är beroende av kunder, men jag ser det som att de kunder jag vill ha på kurs är de som vill lära sig mer om hur JAG gör. De som inte gillar det de ser kommer ändå inte att trivas på mina kurser. En snabb och enkel screeningprocess.
(Ni som väljer att gå kurs för mig – I love you! )

Tjusningen i det hela

Att bara träna moment blir faktiskt ganska tråkigt efterhand – tycker jag, och tycker kelpan. Vi gillar omväxling. Att träna på allt runtomkring gör träningen mycket mer mångfacetterad, intressantare, och mycket roligare! Ibland svårt och frustrerande, ibland är det träningspass som liksom bara ska mängdtränas, men för det mesta så hittar vi en vinkel som BÅDE är rolig OCH tar oss mot målet.

Och tävlingen? Den har vi för att få motivation och rikting i träningen, och som “kontrollpunkter” längst vägen. Den är utmaningen som sätter ramarna. När det känns inspirerande och roligt. För det är ju, trots allt, helt frivilligt att tävla.