Publicerad Lämna en kommentar

Konsten att skämma ut sig

Jag träffar ganska ofta på människor som tävlar “för att det är kul” som i själva verket inte tycker det är ett dugg kul. Problemet är inte ens vad jag tog upp sist, att målet är något de inte har kontroll över. Nej, de har lagt ett lager till på den svårigheten, och motiveras inte av glädjen att vinna utan av rädslan att förlora! Deras beteende drivs av undvikande, de vill inte skämma ut sig. Vidskepligt undvikande…

Tävlingsplatsen blir ett slagfält, omgivningen fiender. Om jag uppnår tillräckliga resultat är det lättnad jag känner, inte glädje. Jag slapp skämmas, jag undvek att göra bort mig. Aversiva motivatorer är starka saker, att undvika faror är viktigt ur ett överlevnadsperspektiv och processerna speglar detta. Det spelar ingen roll att domaren och publiken inte är en flock lejon, upplevelsen av hot är i grunden densamma.

Grejen med undvikande är att det inte är konstruktivt. Det är inte till för att bygga något av, tvärtom. Jag använder inte hot och straff i min hundträning av den enkla anledning att jag vet att det är ineffektivt. (Det finns etiska anledningar också, men jag är en praktisk person och för mig räcker det gott och väl att det inte är effektivt.) Det kan ge dramatiska resultat här och nu i vissa lägen, men det kostar alltid mångdubbelt mer på längre sikt. Alltid. Vi fungerar, givetvis, likadant.

En omöjlig situation

Människor som tävlar i rädsla, som drivs av en önskan att undvika obehaget att misslyckas, är i en omöjlig situation: de kan inte lyckas. Att lyckas är inte ens en del av situationen, alla eventuella framgångar är bara ett andrum – det kan gå sämre nästa gång! Om vi lägger till det att resultatet är bortom deras kontroll blir det riktigt sorgligt för alla inblandade. Du försöker nå upplevelsen av lättnad eftersom grundtillståndet är obehag. Ständigt jagad…

Och det är lättare att glida över i den här situationen än många kanske tror.

Eftersom målet att uppnå resultat X är i grunden vidskepligt (inte en direkt konsekvens av mina beteenden men jag upplever att de hänger ihop) börjar vi leta – vidskepliga – fel när vi inte når det. Om vi går från en situation där vi ofta nådde X (vann tävlingar i det här sammanhanget) och fick vår upplevelse av kontroll stärkt (vi vann för att jag fick saker att hända), och sedan hamnar i en situation där vi nästan aldrig når målet, då kan obehaget från frustrationen bli så starkt att vi går in i undvikande utan att märka det. Istället för att drivas av glädjen över en vinst börjar vi akta oss för en förlust.

Så snart drivkraften blir undvikande paddlar vi rakt ut till havs i en sjunkande kanot. Det kan inte bli bra, hur hårt vi än paddlar – och vi måste paddla, fortare och fortare, för att inte sjunka genast. Så vi kommer längre och längre ut. Det är ju riktningen som är fel.

Skäms du inte?

Skam är en hemsk känsla. Rädsla för skam är nedbrytande. Har du inte gjort något fel? Skäms inte då. Har du gjort något fel? Lär dig av det, förändra dina beteenden, och gå vidare. Skam låser fast dig, den leder inte till någon förändring.

Jag tipsar ofta om att ett bra sätt att komma över den läskiga känslan av att bli bedömd när man är på tävling, är att filma sin träning. Inte bara filma, titta på filmerna. Titta så ofta att du inte längre sitter där och kvider och säger “men titta så dum jag ser ut när jag…”, utan helt bortser från det och istället kan fokusera på vad du ser av träningen. Vill du ta det ett steg till, visa filmen för någon annan. (Inte för att visa upp en bra prestation! Samma regler gäller redan i det lilla, om din motivator ligger utanför dig själv kommer det att gå snett.)

Det här kommer inte att fixa situationen för någon som redan hamnat i den sjunkande kanoten på väg åt fel håll, där måste vi först ta oss i land. Se över dina mål och vad som faktiskt agerar som förstärkare för dina beteenden för att komma ur de onda cirklarna först och främst. Men för den som vill “vaccinera” sig lite mot stressen på tävling, och få lite större motståndskraft mot risken att börja tävla under påverkan av undvikande, kan det här vara riktigt effektivt.

Jag filmar all min träning – jag tittar inte på allt, för vi snackar hundratals timmar med film här. Det skulle jag aldrig hinna. Jag tittar på en del av det, och jag visar massor av det för andra. Material till kurser och föreläsningar, som jag visar för totala främlingar. Misstag, fummel, klantigheter och nonsens och delar på sociala medier till både vänner och helt öppet. Varför? Dels för att jag tycker det är roligt, men en baktanke är nästan alltid att kolla om jag skäms. Känns det pinsamt att visa upp något? Skämmer jag ut mig om jag visar att jag, min hund, och vår träning går totalt fel ibland? (OK, ofta!)

Det är i det lilla vi når det stora. På tävlingsplatsen, likblek och utskämd av någon pinsam katastrof, där är det så dags.

Begåvning

Begåvade människor väcker beundran. Vad innebär det att vara begåvad? I princip verkar det vara att någon gör svåra saker utan ansträngning. I dagens sociala medier visar det sig ofta genom att bara färdiga resultat visas upp, med ett leende och någon kommentar om hur enkelt det var. För en del var det säkert enkelt, vi har alla olika förutsättningar inom olika områden, medan andra slätar över hur hårt de fått jobba för att nå slutresultatet.

På tävling är det ju just slutresultatet som ska visas upp. Vi är “färdiga för tävling”, vi är klara. Det här, det är hur bra vi är! (Fast så kan man ju inte säga, det var inte svårt, vi har inte jobbat hårt, och framförallt är vi inte duktiga…) Den sociala pressen tusenfaldigas.

Jag saknar begåvning. Jag får jobba hårt för mina kunskaper och färdigheter och jag vet inte riktigt varför jag skulle skämmas för det. Det är inget att vara stolt över heller, det bara är som det är. Ett visst resultat kommer att kräva en viss ansträngning, det är så jag når dit. Ibland är det värt det, ibland inte.

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att försöka lära mig att teckna hjälpligt, det är ett verktyg som verkar väldigt användbart för att kunna kommunicera saker ibland. Jag har delat en del av mina försök på facebook, inte för att jag är stolt över resultaten, söker beröm eller sympati. Utan för att kolla av om jag tycker det är pinsamt.

Jag är nämligen riktigt, riktigt dålig på det.

Det är en golden retriever! Ser du inte det?

Jag har inte tyckt det varit ett dugg pinsamt att dela de här bilderna, men det är inte för att jag inte förstår att de är riktigt dåliga teckningar. Det är bara inget att skämmas för, att vara dålig på att teckna. Jag försöker bli bättre på det, men om jag skulle misslyckas totalt med det vore det inte heller pinsamt. Jag försökte något, det gick inte, ok. Är det något viktigt får jag väl leta en annan lösning, annars är det bara att släppa det.

Det här är inte en inställning som kommit gratis. Jag är inte begåvad med att inte tycka saker är pinsamma. Men det har varit viktigt för mig att inte låta rädsla för vad omgivningen tycker om mig – och mina prestationer! – begränsa mig, så det har varit värt en rejäl ansträngning.

Jag är inte en begåvad hundtränare heller. Jag anser att jag är en bra tränare (och jag tycker inte det är ett dugg pinsamt att säga det), men jag har fått jobba för det med. Och att jag anser att jag är en bra tränare betyder absolut inte att jag inte gör fel, klantar mig totalt, och helt förvirrar min hund. Det gör jag, och det är ingen hemlighet. Här är en bit av vår träning häromkvällen. Upplägget är fel, utförandet är fel – det är knappt något som kan kallas rätt faktiskt. Det är dock inte något jag skäms över, det är bara information. Vilken tur att det kom med på film så jag kan lära mig av det, och så jag kan visa misstagen för andra som kanske slipper göra dem själv.

Tävlingsdagen är en chans att sätta ihop de olika delar jag jobbat på för att se hur de håller ihop i en för mig okontrollerad miljö, få mer information, och hitta nya saker att förbättra. Vad det inte är är första gången jag riskerar att klanta mig och skämma ut mig, det är noll risk för det. Den rutan är ordentligt avbockad långt innan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *