En av de tydligaste minnen jag har av skolan är rastklockan. Den ringde när lektionen var slut och den ringde när det var dags att gå in från rasten. Vi kunde vara mitt inne i någon sorts lek (hoppa gummiband? Någon mer som gjorde det?) och när klockan ringde avbröts allt och vi kilade upp till skolsalen. Jag lärde mig om hur tid uppfattas relativt beroende på vad man gör: en rolig lektion avbröts av klockan alldeles för tidigt och jag gick irriterad ut på rast, en ointressant lektion kändes som tre gånger så lång och jag bara väntade på att få höra det magiska ljudet som betydde slut på elendet.

Tydligt start och slut

Grejen med klockan är att väldigt få kom för sent till lektionen, och ingen gick innan lektionen var slut. Inte ens om lektionen var tråkig. Vi visste precis när det startade och när det slutade. När vi förväntades vara (nåja) alerta och lyssna, och när vi var lediga. En tydlig startsignal och en tydlig slutsignal.

Översätt skola till hundträning och tioåriga ungar till våra hundar. Vet din hund när lektionen (träningspasset) startar och slutar? Är ni överens om hur start och slutsignalerna ser ut? Eller är det så att du ibland tjatar på din hund som inte alls är i träningsläge, eller att din hund fortsätter jobba också efter att du har börjat prata med din träningskompis?

Min målsättning är att när jag och min hund tränar tillsammans har vi full fokus på varandra och på träningen. Med min första hund, Popsy, kom det av sig självt – hon älskade att träna oavsett vad vi gjorde. Med nästa hund, Mårran, började jag inse att något saknades i min träning – men hon hade så många andra problem att den “rena träningen” fick en plats i bakgrunden, vi behövde få livet i stort att fungera. Och så kom Valle. Underbara, lättdistraherade, svårmotiverade Valle. Han har inga direkta vardagsproblem, tvärt om är han en okomplicerad hund i vardagen, men det blev VÄLDIGT tydligt att jag behövde lägga om hela min träningsstruktur. Eller, lägga om och lägga om, det var mer fråga om att hitta en struktur överhuvudtaget.

Så det första vi gjorde var att introducera tydlig start och tydligt slut. Nummer två var att anpassa längden på passet och aktiviteten till vad han klarade av. Jag valde att träna in ett stationsbeteende, ligga eller sitta på filt, och det har jag kört på sedan dess i lite olika varianter. Passen var till att börja med 10-15 sekunder långa, och bestod av kamplek eller fånga godisar. Det var vad han klarade av med bibehållen fokus genom hela passet.

Efterhand kunde vi börja lägga in mer och mer “riktig” träning, denna filmen är från november 2012 och han är snart 2 år gammal. Vi har jobbat med tydlig struktur i träningen i ca åtta månader. Själva träningen handlar om att han ska springa ut från mig utan “mål”.

Titta på filmen igen och titta efter följande:

• längden på passen (korta!)
• högt värde för filten
• Valles startsignal när han är redo – han tar kontakt med mig innan jag kallar upp honom
• så fort han har ätit upp den kastade godisbiten ger jag lek-signal – det bygger upp en förväntan på att det finns EN godis i gräset, sedan lönar det sig att komma till mig
• vi leker för det mesta hela vägen tillbaka till filten – ingen plats för fokustapp
• 100% fokus genom passen, från honom och från mig

Den där filten blev en räddare i nöden på fler sätt än ett! Jag hade längre tre hundar i träning parallellt, och att kunna ha en plats för varje hund var guld värt för att få effektiva pass:

Och när jag ändå har scrollat igenom gamla filmer bara måste jag bjuda på den här, som är från juli 2013 när träningen faktiskt började fungera på riktigt igen. Vårt allra första försök till ett freestyleprogram.

Att fundera över…

• Hur ser din startsignal och slutsignal för träningspasset ut?
• Är du och din hund överens?
• Håller du 100% fokus på din hund genom hela passet?
• Har passet rätt längd för vad ni klarar just nu?
• Har passet rätt aktivitet för platsen ni tränar på (mer störningar = enklare övning)?

Anledningen till att grundskolor har en rastklocka är att det funkar. Det blir tydligt. Det blir enklare för alla inblandade. Att vi sedan vill att hundarna ska tycka att träningspassen är så kul att de knappt vill ha rast – det ligger ju på oss som lärare.