Publicerad Lämna en kommentar

Tävla för att vinna? (Nerd alert)

Åsa skrev en fantastisk blogg igår om hur hon hanterar svårigheter i tävlingssituationen, varför gör inte alla som hon? Rättvisa, lugn, konkreta mål, långsiktigt tänkande, och framförallt kärlek och empati till hundarna. Det är inte alltid vad vi ser på tävlingar…

Som så mycket annat nu för tiden blir hundlivet lätt hektiskt, det är mycket som måste hinnas med, avklaras och presteras – och så måste det göras på rätt sätt dessutom! Och leda till rätt resultat. Och snabbt. Har du inte tävlat i SM än? Skäms du inte!?

Den här hetsen kan synas på många olika sätt men blir ofta tydligast i tävlingssammanhang. Hur mycket som hänger på resultatet… Och om resultatet inte når upp till förhoppningarna? Ofta blir det inte så roligt, inte heller för hunden. Som inte vet varför de är där, varför det är viktigt, eller varför matte/husse är så arg och besviken.

“Du kan ju det här!”
Uppenbarligen inte, inte här, inte nu… Inte tillräckligt. Inte tillräckligt för att matte/husse ska älska mig längre?

“Nu planerar vi nästa tävling in i minsta detalj. Hur ska vi göra bort matte totalt?”

Du borde skämmas!

Är du en sådan som lägger press på hunden att prestera? Tar du ut det över hunden om ni inte når önskat resultat? Skämmes, för i gröne! 🤬

… Eller inte, då. Det finns inget konstruktivt med skam, eller att uppmana andra att skämmas. Beteenden är beteenden, de går att påverka och förändra. Vad du upplever – och tyvärr ibland tar ut över hunden – är resultatet av frustration. Jag skulle rentav säga vanmakt. Otrevliga beteenden kommer ur otrevliga känslor, så i detta läget är det ingen idé att fokusera på beteendesidan. Vi är belöningsbaserade tränare, vikten ligger aldrig på att ta bort det vi vill se mindre av utan på att bygga upp det vi vill se mer av. Bygg upp positiva känslor och sikta mot uppnåeliga mål, så kommer beteendena att falla på plats.

Kontroll

Det finns flera anledningar att tävla. Ibland säger folk “för att det är kul” – men sen ser vi dem inte ha ett dugg kul. Vad de menar är att det är kul att lyckas, att placera, ta poäng, vilket är en helt annan sak. Att lyckas på på det sättet innebär en bedömning, en bedömning du inte har någon kontroll över. Det här är ett misstag i flera lager! Först det som syns redan på kurs: i paret hund + människa har människan kontroll över sina beteenden men försöker istället kontrollera hundens beteenden. Det går inte – våra beteenden kan påverka hundens, vilket är verktyget vi har att jobba med – och det skapar bara frustration och irritation att ens försöka kontrollera hundens beteende direkt.
I tävlingssammanhang lägger vi till lagret att “jag ska göra så att hunden gör så att domaren gör…” Slutresultatet, vad domaren ser och tycker, är mitt mål.

Det är fullständigt ohållbart. Domarens beteende är inte under min kontroll, än mindre än min hunds (som inte heller är under min kontroll vad jag än tror). Det är ju knappt jag har kontroll över mig själv, i ärlighetens namn! Om min motivator (få en bra bedömning) för mina beteenden (att träna/tävla) är ouppnåelig genom enbart mina beteenden (och istället beroende av någon annans beteenden) kommer saker att gå snett. Ibland går det bra, jag når de där poängen jag jagar, önskad konsekvens uppnådd. Och ibland går det dåligt, poängen uteblir.

Vidskepelse

Hur hänger detta ihop? Hoppsan, det ser ut som intermittent förstärkning – ett förstärkningsmönster som används för att skapa starkt motstånd mot utsläckning – ihop med en vidskeplig kontingens…

I den här situationen finns verkligen inget samband mellan beteenden och poäng, riktigt så rent avskilt är det inte på tävling. Men gör det saken bättre, eller blir det bara svårare att upptäcka och åtgärda vidskepelser…?

Förklaring:
Om jag når önskat resultat eller ej är inte under min kontroll, men ibland “lyckas” jag! Höga berg och djupa dalar, snacka om känslomässigt kaos. Upplevelsen är att det är pga mitt beteende x som jag når resultatet, när jag gör si eller så kommer det jag är ute efter att hända, medan i själva verket finns ingen sådan kausalitet.
Och om jag gör x och inte når det avsedda resultatet? Då är det ju i mitt huvud inte pga att där inte finns någon kausalitet, det måste vara pga y – hunden är dum, domaren är elak, vädret är fel: det finns en extra, extern anledning som hindrar mig från att uppnå mitt mål.
I själva verket är mina beteenden separerade från resultatet i flera nivåer, men upplevelsen (det vidskepliga sambandet) är det som avgör vad jag gör härnäst. Tyvärr har förnuft väldigt lite att säga till om.

Om jag upplever att jag borde ha fått något att hända, men så var det någon som förstörde det för mig? Vilken jäkla typ! Allt är hens fel. Min frustration får ett mål och blir till ilska…

“Älska mig! Mig och mig och ingen annan. Älska mig! Jag vill vara duktig!”

Så hur fixar vi detta?

Inte genom att fokusera på beteendet. Beteendet är bara vad vi får ut när vi stoppar in en felaktig målsättning. Jag tänker påstå något nu, och många som läser det här kommer att känna sig väldigt upprörda. Det är bra, den känslomässiga reaktionen kommer av en anledning. Våga titta lite närmare på den – inte beteendet, men den bakomliggande orsaken…

Beredd?

Om du tävlar för att nå ett mål som ligger utanför dig själv kommer du att misslyckas, och vara orättvis mot din hund.
Kanske inte nu, här, idag. Kanske inte imorgon heller. Du kanske har en väldigt duktig hund, och är en duktig tränare. Ni kanske vinner massor och det går jättebra för er. Det är synd i så fall… Varje gång vi uppnår våra mål i en vidskeplig kontingens blir vidskepelsen starkare, och frustrationen när vi inte når önskad konsekvens blir starkare. Dvs, så länge ni vinner märks inte problemet – men när ni förlorar saknar du verktyg att hantera det.

Du har (knappt) makt över dina egna beteenden. Dina beteenden kan påverka din hunds beteenden, era gemensamma beteenden kan påverka domarens beteenden. Nyckelord här är kan och påverka.

Konsekvens

Konsekvenser är motorn i beteenden. Det är för att nå konsekvenser vi beter oss. Hunden sätter sig för att det är så han får köttbullen.

Hur tror du er träning skulle se ut om du istället för att belöna specifika beteenden placerade ut en slumpmässig köttbullekastare på planen? Och så körde ni ert träningspass och ibland kom det en köttbulle och ibland inte. Vad skulle hända med din hunds beteenden, vad skulle han lära sig?

Poäng på tävling är i princip en slumpmässig köttbullekastare. Visst, självklart ska resultatet hänga ihop lite mer med vad ni faktiskt gör, men du har inte kontroll över poängen du får. Och upplevelsen av att du har det, att det är ett direkt resultat av dina beteenden, riskerar att göra så du beter dig som en vidskeplig duva – eller som en tok som bär omkring på en gul sittsäck och pangar ballonger. För det ska funka. Och när det ändå inte funkar…

Konstruktiva mål

Lösningen på det här är inte att skärpa sig. Du kan inte välja att inte vara vidskeplig, du kan möjligen vara uppmärksam och försöka tänka igenom vidskepelser när de dyker upp, men det kommer inte att hjälpa. Bara flytta problemet någon annan stans. Motorn i den här loopen är det felaktigt uppsatta målet. Du måste ha mål som är direkt kausalt länkade till dina beteenden, annars kommer din hjärna att anta att länken finns och uppfinna vidskepligheter som täcker hålen.

“Jag har koll på mitt mål. Spring fort, få bollen!”

Åsa hade en utmärkt lista igår på konkreta beteenden hon har som mål på tävling. Min lista är enklare, jag har bara punkten “se något nytt”. Det finns alltid något nytt att se, och särskilt på tävling! Det här målet skapar fokus – jag måste vara närvarande i ögonblicket för att kunna observera – och det gör allt som händer till något positivt. Så kul att Totoro pinkade på mina skor! Det har jag aldrig sett förut, så intressant.

Och har ni kul på tävling och blir direkt belönade för era beteenden kommer antagligen poängen också. Men det blir bara en bonus, för du är redan glad – du har nått dina mål.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *