Publicerad Lämna en kommentar

Ett öppet sinne

Vi har ju pratat en hel del den här veckan om belöningar, vad de är och inte är, och hur olika belöningar kan användas på olika sätt. Ibland är vi ute efter en viss effekt, och då kan det vara värt att välja belöning med omsorg – för det mesta ska våra belöningar inte bara belöna det föregående beteendet, utan även sätta hunden i rätt läge för att utföra nästa belöningsbara beteende. 

Varför belönar vi hunden?

Tillbaka till grunden ett ögonblick. Vi belönar egentligen inte hunden – vi belönar beteenden. Och ska vi vara petiga så handlar det om att vi förstärker beteenden. I vardagsprat använder vi ordet “belönar” istället för förstärker, det är lite lättare. Vad det betyder är att när hunden gör ett beteende vi vill ska bli starkare så ser vi till att det beteendet leder till en belöning för hunden. Ni vet, så den vill göra MER av det där jag gillar! Har du stött på termen “positiv förstärkning”? Det är precis det vi pysslar med.
När vi “belönar hunden ” så vill vi alltså förstärka vissa beteenden – det är huvudsyftet.

Här på Hund Helt Enkelt sysslar vi bara med belöningsbaserad träning. Det kanske låter väldigt självklart? Men det är en sån där sak igen som är enkel, men inte alltid lätt. Som både Åsa och jag har tagit upp flera vinklar av nu så är belöningar inte något statiskt, vi kan inte ha en ficka full med belöningar – däremot kan vi ha en ficka full med godis och tro att den är full med belöningar. Och det är i den förvirringen många problem uppstår.

Skålen är BÄST. Eller? Vad händer om det fins en söt kelpietik lite längre bort?

Vad gör jag när mina belöningar inte fungerar längre!? När de inte räcker till?

Redan i formuleringen av den frågan har vi gått vilse och kommer att få det svårt att hitta en lösning. Det handlar inte om att belöningarna inte fungerar, det handlar om att det vi trodde var en belöning inte är det. Vi fastnar på saker och föreställningar om hur något “ska vara”.
– Du ska gå fot med kontakt nu för då får du din boll, du älskar din boll så varför är du på andra sidan planen och äter kaninbajs!?
– Va? För att det är kaninbajset som är belöning i den här situationen såklart?

För den som vill vara en belöningsbaserad hundtränare finns det två saker som är ovärderliga. Det ena är att ha massor med olika belöningar! Olika typer av belöningar, olika belöningar av de olika typerna, belöningar som gasar på och belöningar som varvar ner, belöningar som är snabba, sköna, roliga, allt! Och det andra är att faktiskt förstå belöningarna. Vad är det som gör att de här belöningarna funkar likadant, vad är det som skiljer andra åt, vad finns det som påverkar när det här är en belöning och inte, på vilka platser är det där en belöning, osv.
För utan dem står vi bara där och ser hunden äta kaninbajs…

“Bollar hit och godis dit…Ibland vill man bara gnaga på en god pinne!”

Det är alltid hunden som bestämmer vad som är en belöning

Kändes det bra att det bara var två saker? Lagom mycket att hantera och komma ihåg?
Finfint, då är du redo för sak numero tre! Eller egentligen numero ett, både för att jag smygnämnde det först och för att det faktiskt är en förutsättning för de andra två: ett öppet sinne. Det är inte vi som ska uppleva belöningen, det är hunden. Det spelar ingen roll vad jag “vet” om hunden visar att det inte stämmer, just här, just idag, av någon anledning. Det är hunden som är belöningsexperten!
Med ett öppet sinne kan vi märka när vad vi trodde var en sak i själva verket var en annan, istället för att bli frustrerade och irriterade. Vad vi kan göra är att samla data och försöka förstå så mycket vi bara kan – för att göra det är Åsas utmärkta belöningsbarometer ett nyttigt verktyg, helt gratis att ladda ner från vår sida – och alltid vara öppna för att vi har fått en aning om vad hunden upplever men vi vet inte.

Med mer kunskap får vi bättre förståelse. Med bättre förståelse kan vi välja våra belöningar klokare. Väljer vi våra belöningar klokt fungerar de som vi tänkt. Easy-peasy! (Men återigen – inte alltid helt lätt att genomföra…vi vet.)

Vill vi veta så berättar hunden för oss hur det ligger till.

Titta på kroppsspråket – uppskattar hunden belöningen? Blev den glad? Vi jobbar med glädje, det är viktigt.
Och ännu viktigare – upprepar hunden beteendet som ledde till belöningen? Hur villigt? Det berättar egentligen mer för oss än vår tolkning av hundens känslor. En hund upprepar det som den tror kommer att löna sig mest i varje given situation. Simple as that.

“Jag är redo! Köttbulle? Korv? Skinka? Jag kan knappt vänta…”
Publicerad Lämna en kommentar

“Peta inte på mig!”

Mina hundar är gosiga. De ÄLSKAR att kela, ligga nära, och puffar gärna på lata händer tills de börjar klia öron. Hemma i soffan, när de själva väljer.

Men det här med beröring i träningen? Det är något annat. Och de är olika.

Mårran: “YES PLEASE!” Det är faktiskt hennes allra bästa tävlingsbelöning.
Valle: “Helt OK, men då kan vi väl lägga oss ner i gräset och gosa loss ordentligt?” Valle tycker ofta att för långa pass är överskattade i vilket fall som helst, och kan uppskatta ett gos emellanåt.
Midori: “STOPP MIN KROPP!” Beröring i träningen brukade ses som mycket suspekta försök till övergrepp, och hon hotade med anmälan till hundjämställdhetsministern. Jag vet inte ens om det finns någon sådan, men då fräste Mi surt att “Det BORDE det minsann göra. Hit med godiset.”.

Jag har träffat ganska många hundar som håller med Mi helt och fullt. Man tafsar inte på tränande hundar. Punkt.

“Jag har öppnat munnen. Insert treat please!”

Då kan man som hundägare välja att helt enkelt acceptera hundens önskan, och separera gos och träning. Klokt beslut. Lyssna på hunden!
Eller så ser man att man faktiskt hade haft nytta av att kunna använda beröring – kanske inte som en belönande belöning som hunden jobbar för, men som en rutin för att växla ner hunden vid behov – och funderar över om det kanske är träningsbart? Och börjar fundera över om det finns viss beröring som funkar bättre, kan man göra någon sorts undersökning, och helt plötsligt har riggat videokameran och gjort diagram att fylla i…

Yeah well – välkommen till min värld. Jag valde låda nummer två. Varför? Jag är nyfiken. Och med en explosiv krutdurk med väldigt nära till ljud behöver jag ett pålitligt sätt att växla ner. Att ta emot beröring växlar ner. Både hund och förare. Det handlar om muskler som slappnar av, oxytocin som frigörs.

På filmen är Mi på en ny plats, med främmande hundar och människor, på en workshop i Ttouch. Här snackar vi hund som slappnar av! Detta är vad jag vill kunna använda på tävlingsplatser, i stressade vardagssituationer, och – mer förfinat – på tävlingsbanan.

De olika greppen i Ttouch har lustiga namn… Och det här med svansroteringar slutade vi med. Men resten!

Den lätta taktilmassagen i små cirklar, att kamma och försiktigt dra i pälsen, och att smeka mjukt över ögonen – det fungerar på Midori. Hon uppskattar det VÄLDIGT mycket hemma i soffan – där har det starkt belöningsvärde – hon uppskattar det ute i vardagen – hon söker upp det och kan utföra enklare beteenden (som att komma närmare eller puffa på min hand) för att få mig att sätta igång – och hon accepterar det i träning. Vilket ger mig precis det jag ville ha, ett enkelt sätt att växla ner henne även när hon ligger högt i varv.

Vi har också jobbat med att belöna “ta emot smekningar” med tex mjukost, och Premackat “acceptera beröring så får du leksaken”. Och myst mycket i situationer där hon redan uppskattar det, för att stärka associationen beröring = bra känslor.

“Jag gillar händer. Händer är snälla.”

Det är inte bara för hennes skull som jag har lagt ner tid på detta, utan också för min. Jag gillar pälsterapi, och när jag är spänd och nervös så får det mig att slappna av. Så vi sitter och väntar på vår tur på tävlingsbanan, tätt tillsammans, och myser och klappar och kliar. Blir båda två mer avslappnade. Vilket gör att själva tävlandet blir trevligare. Win win!

…Och dessutom skriker hon inte längre om övergrepp när ANDRA hanterar henne. Som veterinärer. Kelpie är en ras som är känd för att ha “stark kroppsintegritet”, dvs de gillar inte att bli tafsade på och berättar det, och jag började tidigt med hanteringsträning på olika sätt. Jag är helt säker på att vårt värdebyggande i beröring har gjort stor skillnad, och parat med frivillig hantering och Premack så har det blivit ett väldigt vinnande koncept. Bättre för alla.

Dagens erbjudande

Handlar om valpar. Den 6/6 startar vi VALPLEKIS på sex gånger, och idag – men bara dag – får du 30% på anmälningsavgiften! Vi vill ge alla valpar och hundägare möjlighet att få en riktigt bra start. Använd koden valp30 i kassan!

Publicerad 3 kommentarer

Premacka på!

Så var det dags för Premacks princip – såklart! Vad är mer fredagsfestligt än en psykologisk teori som har 60 år på nacken?

En hund med partyhatt omgiven av serpentiner, så rolig är premacks princip
“Jag vet! Jag vet! En KELPIE I PARTYHATT är mer Fredagsfestligt än Premack. Eller?”

Premacks princip

är både enkel och komplicerad. Enkel version: om du får göra något kul efter du fått gjort något tråkigt blir det lättare att få det tråkiga gjort. Exemplen handlar ofta om människor (Premack var psykolog, inte hundtränare) men vi gillar hundar så vi tar exempel därifrån istället, att åka bil (tråkigt) följs av att komma till skogen (kul) vilket gör bilåkandet roligare.

Lite mer komplicerad version: straff och förstärkare är inte saker (en köttbulle), det är aktiviteter (att äta en köttbulle). Straff och förstärkare är dessutom exakt samma sak. Samma aktivitet – hunden äter en köttbulle – kan vara endera beroende på vilken aktivitet som föregår köttbullsätandet. Få se nu, ett exempel…

Exempel:

Vi har en hund som älskar bollar, det är det bästa i hela världen! Och så gillar han godis, godis är himla bra! Något som inte är så bra, det är halsbandet, usch och fy! Och nu ska jag ju formulera det här Premackst, så vi har en hund som

  • högst sannolikt leker med bollar
  • sannolikt äter godis
  • högst osannolikt sticker huvudet i halsbandet

Vi sätter upp ett scenario där en godis följer efter hundens halsband (det här är de flesta av oss rätt bekanta med redan). Eftersom han fick en köttbulle för att ta på sig halsbandet kommer han att tycka mindre och mindre illa om halsbandet, eller hur? Formulerat enligt Premacks princip så följer ett mer sannolikt beteende (äta godis) efter ett mindre sannolikt beteende (ta på sig halsband) vilket leder till att sannolikheten för halsbandspåtagningsbeteendet ökar.

Hur?

Anledningen till detta är det relativa värdet mellan halsbandsbeteendet och godisbeteendet, och relativt är nyckelordet här. Samma hund, liknande scenario – men den här gången följer köttbulle efter boll. Hunden leker med en boll och därefter äter han en köttbulle, med allt annat identiskt som i det första scenariot (hunden är lika hungrig/mätt, är i samma hälsoläge, osv) är köttbullsätandet i det här läget ett straff! Att leka med bollar är ett mer sannolikt beteende än att äta köttbulle, ett beteende med hög sannolikhet har alltså följts av ett med lägre sannolikhet. Beteendet att leka med bollar är i det här scenariot straffat av köttbullsätandet.

Sätt på ljudet på datorn och spela filmen.

Det här kan vara flummigt, ointressant, korkat, eller helt magiskt beroende på vem man är. Såklart är rätt reaktion att det är helt magiskt, jag har kollat i facit. Hela poängen här är att det handlar om relativa värden, alltid, överallt. Det finns inget som är “en belöning”, något kan bara vara en belöning i relation till det man försöker belöna!

Vi kan med fördel använda Premacks princip till en massa praktiska saker

som att gå fint i koppel (ett osannolikt beteende som ökar i sannolikhet om det är så man kommer dit man vill gå), eller vänta på sin tur medan en annan hund tränar (ett osannolikt beteende som ökar om det är så man kommer ut i träning), eller sätta sig ner och ta kontakt med sin människa när en hare störtar upp under fötterna (ett osannolikt beteende som ökar om det följs av harjakt), och det är verkligen helt super! Men det behöver inte stanna där.

Vi kan också få djupare insikter i vad som faktiskt är belöningar och inte, och flytta fokus lite ifrån oss själva. Är jag den som tillhandahåller belöningarna eller är hunden den som upplever belöningarna? Det kan verka som en liten skillnad men den är ofta avgörande viktig: om vi antar att vi har en belöning och vi ger en belöning så riskerar vi att missa väldigt viktiga saker om vad som faktiskt händer ur hundens synvinkel. Är det en belöning? Vad är det relativa värdet av den här aktiviteten, i den här situationen?

Hund med partyhatt på sned omgiven av glitter, premacks princip tar på krafterna
“Jag erkänner…det var faktiskt ganska intressant det där med Premack. Få en köttbulle för att posera med partyhatt? Bra byte!”

Det håller på att vara dags att runda av (innan Åsa förbjuder mig att någonsin skriva på bloggen igen pga klarar inte av att sluta säga “och dessutom!”), men innan dess är det en sak till ni kanske funderat på när ni läst såhär långt (alla ni två personer som inte gått vidare till vad annat internet har att erbjuda idag): vad är det där krånglet om mer eller mindre sannolika beteenden? Varför handlar det om just sannolikhet?

Frihet?

Vad det står för är att individen i den Premackade situationen inte har ett fritt val av beteenden. Vår bolltokiga hund skulle helt enkelt inte sluta leka med bollen för att äta köttbullen, vad Premacks princip bygger på är att beteenden är olika sannolika i en situation där samtliga är tillgängliga (hunden är i ett rum med halsband, köttbullar och bollar och får göra vad han vill), det är grundläget som sedan förändras genom att tillgången på olika beteenden strikt kontrolleras.

Hunden har inte ett val mellan köttbullen och bollen: bollen försvinner, och här ät en köttbulle. Så är det ofta i träning (och även i vardagen), vi kontrollerar vad hunden har tillgång till och inte och arrangerar saker så vi får effekter vi är ute efter. Jag tänker inte säga att det är fel (det är ju i princip exakt vad jag jobbar med), men däremot är det något att vara medveten om. Behöver vi alltid kontrollera och tillrättalägga allt, eller kan fria val få vara en del av situationer också?

…Och dessutom!

Relativa värden kan förändras genom konsekvent applicering av den här processen! Dvs ett beteende med låg sannolikhet som konsekvent följs av ett beteende med hög sannolikhet kommer att öka i sannolikhet till dess det relativa värdet blir det omvända. Hunden vill inte längre lämna sin filt för det har blivit roligare att vänta på sin tur att träna än att faktiskt träna.

… Och dessutom! Premack konstruerade inte bara en princip och sen satte han sig ner och rullade tummarna resten av livet. Visste ni att det här är samma snubbe som formulerade theory of mind? Ett viktigt begrepp bland annat när det kommer till studier av andra arters kognitiva förmågor… Förstår andra djur än människor att andra individer är separata från en själv och har separata upplevelser? Svaret är ja, som David Premack först demonstrerade med chimpanser på 70-talet. Men vilka arter förstår det, och på vilket sätt? Det är där vi står idag…

… Och dessutom! Det mindre sannolika beteendet att jag slutar pladdra i all oändlighet om saker förstärks i mitt fall av det mer sannolika beteendet att jag gör det igen i framtiden. Så den här nörden biter ihop och går och låter hunden trampa på henne en stund.

Närbild av liggande hund med partyhatt på ett öra och serpentiner över sig, kelpie
“…Och dessutom! Old news. Det här är vad jag pysslar med jämt: att matte sitter och tittar på TV i soffan halvliggande i en obekväm position (brukade vara osannolikt beteende) förstärks av att det då kommer en Kelp och lägger sig ovanpå henne så hon får klappa (mycket sannolikt beteende). Mattes soffposition har ändrats. Jag har jobbat med Premack lääääänge…”

Dagens erbjudande

Handlar om Dog Parkour. Frågar man mina hundar så är Premack oerhört användbar här: det är SVINKUL att hoppa och klättra på grejer. Det kan du använda som belöning för att göra mindre kul grejer, som att ta kontakt med matte först och be om lov.
Men för att kunna göra kuliga grejer som hoppa, klättra och balansera, så behöver tvåbeningen ha lite koll på säkerhet och grundrörelser och lite teknik. Det finns i denna onlinekursen.

30% rabatt idag, hela dagen, med koden parkour30.

Publicerad Lämna en kommentar

Shake your booty!

Något som jag tycker är roligt att jobba med är att kunna belöna hunden UTAN leksak eller godis. Dels behöver jag det på tävlingsbanan, men framför allt gillar jag utmaningen! Vad behöver jag göra för att få hunden att “skratta”?

Valp på rygg som vill bli kliad på magen, golden
“Kittla mig! Kittla mig! Kittla mig mjukt på maaaagen! Då blir jag så lycklig att jag måste sprattla runt och lekbita i din hand och livet är underbart.”

Vad gillar denna hunden?

Jag lägger en del tid på att bara observera mina hundar när de är just…hundar. Hur leker de tillsammans? Vad i omgivningen går de igång på? Vilket rörelseschema har de – mycket tassar, buffliga, springer utan fysisk kontakt? Är de hoppiga eller smygiga? Full fart eller lekbugningar?

Sedan börjar jag testa.
Kelpan gillar – inte helt oväntat – rörelse. Springa tillsammans, hoppa mot mina händer, bita i mina skosnören, korta “klara-färdiga-gå”-inkallningar.
Valle är mer av en mystisk smygare. Sakta, sakta, saaaakta….Och EXPLODERA i full fart! Han är en tass-hund, och gillar att både få och ge lätta örfilar.
Mårran uppskattar faktiskt inte sådant trams. Hon är lyckligast om vi sitter nära, och hon får bredspackla hela mitt ansikte med saliv. Niiice…(not)! Däremot gillade Mårran, när hon var yngre, både lekbugningar och att jag blåste lätt på hennes ansikte och skrattade.

Och något ALLA mina hundar gillar är när vi skakar rumpa tillsammans. Alltså fuldansar med hög energi och mycket skratt till någon discodänga på hög volym. Gärna spontant hemma i köket. Kanske inte den mest effektiva belöningen för att få precision i träningen, men oslagbart för att bygga samhörighet och glädje!

Hund och människa som balanserar på slackline, lek med hunden kan se väldigt olika ut
Det här är Busker och Matilda, som – du ser rätt – kör slackline tillsammans. Jag älskar att se dem, Busker ÄLSKAR att samarbeta med sin matte på linan! Han gör inte detta för godis eller leksak – utan för den rena glädjen i att balansera på lina. Så coolt.
Och TESTA INTE DETTA HEMMA you crazy kids!

Bygga upp tävlingsbelöningar

Ett annat sätt att jobba med belöningar utan synbar “belöning” är att bygga upp den med association. På tävlingsbanan där jag inte kan vara alltför yvig så har jag stor nytta av att hunden uppskattar en “tävlingsbelöning” – dvs en belöning som är tillåten.
Här har jag betydligt större frihet att välja hur jag vill att belöningen ska se ut. Flera av mina vänner gör “tummen upp” till sina hundar, jag kör en annan vanlig variant: backar från min hund och klappar i händerna samtidigt som hon får hoppa lite på mig. Det kan jag göra STORT om jag behöver dra upp henne, eller litet om jag vill vara diskret.
Jag har byggt upp värdet genom association: först klapp-och-backa, sedan kommer leksaken (eller godiset) och det blir full fest. Efterhand har jag ökat klapp-och-backa, och börjat variera hur mycket fest det blir. Ibland blir det TOTAL JULAFTON ibland lite mer diskret godisbelöning, och då och då blir det bara beröm och en ny uppgift.

Hund i full fart på väg mot något - ska någon belöna med lek? Kelpie
“Var är festen? Var är festen?”

Min “absolut inte förankrad i forskning utan bara i min erfarenhet av hela tre hundar- teori” är som följer: När jag väl byggt upp en association (alltså byggt upp värdet för “klapp-och-backa” genom att följa med full fest) så vill jag inte att hunden alltid ska förvänta sig full fest – då finns det en risk dels att hon går upp för högt i varv, och också att hon blir besviken om det inte blir någon full fest. Därför börjar jag variera den “riktiga” belöningen som kommer efter “klapp-och-backa”. Om det bara är vidskeplighet från min sida vet jag inte, men det funkar bra på mina hundar. (Det är i sådana här lägen jag hade velat klona mig och hunden, för att kunna testa resultatet om jag valt ett annat tillvägagångssätt och jämföra. Eller så behöver jag en tidsmaskin, det hade också fungerat.)
Funderingar runt min teori är välkomna – lägg i kommentarerna!

Sammanfattning av att belöna utan leksak

Nu har jag svamlat en del, så en sammanfattning av det jag tycker är viktigast känns som en bra idé!

  • Studera vad din hund tycker är roligt – använd det
  • Bygg upp värdet i tävlingsbelöningar genom association
  • Dansa med din hund

Det var nog det viktigaste!

Dagens erbjudande

Som vissa av er vet så har jag en multipel personlighet så till vida att jag har flera delar i min verksamhet som hänger ihop lite löst. Ett av mina sidoprojekt är The Creative Kelpie som handlar om att planera sin hundträning. Därifrån har jag flyttat en gratis onlinekurs som handlar om att skapa struktur i hundträningen (och livet) genom metoden Bullet Journal. Det enda du behöver göra är att registrera dig på sidan (om du inte redan är registrerad genom ett köp) och logga in! Klicka på “logga in” så hittar du registreringen 🙂

Och om du inte orkar gå någon kurs men ändå vill ha lite struktur i träningen, så är det 30% rabatt på alla planeringsmallar idag! Använd koden plan30 i kassan.

Schäfer med tassarna på skolbänk, hon väntar på belöning

Håll svansarna viftande!
/Åsa

Publicerad Lämna en kommentar

Traaaaaasaaaa!!!

Dagens ämne är lek med leksak. Av någon anledning har jag pryltokiga hundar. En del tittar menande på min bil där det inte går att få plats med passagerare på grund av alla nödvändiga hundsaker som fyller den nästan upp till taket, eller på de där sakerna jag bär med mig in på träning i fickor, ryggsäck, väska, slängt över axeln, under båda armarna, i ett krampaktigt grepp i båda händerna, och ibland klämt mellan knäna. Jag fattar inte vad de menar med de där blickarna, kan det finnas något slags koppling till mina hundars föremålsintresse?

“Släpp mänska. Jag sa SLÄPP MÄNSKA! MIN LEKSAK”

Kanske, kanske inte… Men oavsett så är jag tacksam att den glädjen finns där. Att använda lek med leksak som belöning är enormt värdefullt i vissa lägen.

Kan man leka “fel”?

Det finns olika stilar i hur hundar leker med leksak. En del älskar den sociala biten, leksaken är något vi har och använder tillsammans. Andra vill ha leksaken, de kanske gillar att retas lite och rusa nära dig med den men det är inte riktigt lika kul att du tar den. Några vill döda den, slita den i bitar och sprida dem omkring sig, kanske rulla sig i det härliga bytet… Min förra hund hade inget intresse av en “ensam” leksak, antingen lekte vi båda med leksaken eller så var den värdelös. Min nuvarande kan rusa runt med en leksak i timmar, antingen retas med den genom att komma nära och bjuda in till lek för att så rusa iväg igen när jag försöker svara på inbjudan eller helt enkelt på egen hand där han kastar den upp i luften, skakar den, hoppar på den, slår sig själv med den och springer omkring med den. Han kan absolut tänka sig att kampa med mig också (men då blir det även minst 50% brottning av det hela), men han behöver mig inte för att ha kul.

“kastadenkastadenkastadenkastadenkastaden…”

Det finns inga rätt eller fel sätt att leka med en leksak. En del kan tycka att det är lite läskigt att hunden gillar att “döda” leksaker, eller känna sig bortvalda när hunden inte helst leker tillsammans med sin människa. Medan andra kanske tycker att det skulle vara riktigt skönt om hunden sprang omkring och lekte på egen tass en stund. Men än en gång är poängen: det handlar inte om oss! Det är hundens upplevelse som är i centrum. Är det kul? Då är det en belöning! Hur spelar ingen roll i den aspekten.

Att använda leken som en träningsbelöning

Däremot kan det vara frågan om att hundens lekstil är olika praktisk – eller opraktisk – för att användas i träning. En hund som vill springa iväg och leka med sin leksak själv i en halvtimme är svår att leksaksbelöna annat än som avslutning, tex – annars blir det väldigt långa träningspass… I det läget kan det vara idé att titta lite på hur man kan forma leken till en mer praktisk belöning.

För det går att påverka hur hunden gillar att leka med leksaker (och för all del även om hunden gillar att leka med leksaker alls!) och få det beteendet dit vi vill. För precis som med godisätandet är leksaksleken just ett beteende, något vi kan träna och förändra.
Var bara vaksam så att inte leken får för mycket ton av “träning” och tappar sitt belöningsvärde. Det viktiga är ändå glädjen! Finns glädjen där har vi det vi behöver, alltså en riktigt bra belöning, resten är pynt.

“Oh, blåa boll…du är så vacker, du smakar så gott. Alldeles strax är du min, MIN, för alltid. Och alltid. I evighet. Eller tills jag hittar min tennisboll.”

Din hunds personlighet är unik och fantastisk! Och hur den tar sig uttryck i beteenden kan vi forma. Som Åsa tog upp i gårdagens blogginlägg kan man tänka på optimal träning som olika lämpliga växlar, och leksakslek tenderar att innebära att vi växlar upp. Fokusera på glädjen och bygg vidare i den riktning du vill att ni rör er, om det är mer samarbete, högre intensitet, kortare intervall, försiktigare lek – vad som helst! Bevara känslan ( = belöningsvärdet) samtidigt som du formar beteendet.

Lek så det ryker!
/Ulrika

Dagens erbjudande

Vi har dessvärre inga leksaker (än) i shopen. Ingen lek-kurs heller. Men vi har en aktiveringskurs! Idag får du onlinekursen Aktivera Mera till 30% rabatt. Koden till kassan är aktiv30.

Publicerad Lämna en kommentar

Men räcker det inte med godis då?

Som konstaterat igår: godis är praktiskt. Och oftast omtyckt. Och går att träna upp så det blir MER omtyckt, och rutinerna runtomkring kan tränas så att det blir effektivt att använda även om det är VÄLDIGT omtyckt. Godis täcker liksom allt! Eller?

Jag tänker lite så här:

En belöning är så mycket mer än “bara” en belöning. Jag kan använda belöningen för att bygga olika färdigheter hos min hund (som att gripa-hålla-släppa med en kamptrasa, eller springa-gripa-hämta med en boll), jag kan med hjälp av belöningar träna självkontroll och kontakt (exernbelöningar i olika former) och jag kan vända störningar till belöningar genom att ta kontroll över dem.
På tävling får jag inte lov att belöna med något annat än min egen fantastiska person (eller inte så fantastiska, beroende på vilken hund man frågar).
Och belöningar bygger uthållighet och samarbete – om inte hunden kan koncentrera sig på belöningar i en minut, hur ska den kunna fokusera på jobb i en minut liksom? Koncentrationsförmåga måste övas upp.
Allt ovan nämnda skriver vi om i veckan som kommer. Ju fler fungerande belöningar vi har att jobba med – ju enklare blir vårt jobb som belöningstränare. Helt Enkelt.

Idag tänker jag skriva lite om hur jag använder belöningar för att kunna växla hunden!

“Femmans växel var det ja!”

I träningen vill jag kunna växla upp hunden, och växla ner hunden. Beroende på hund så har de olika svårt för olika växlar, gamla Mårran har alltid varit som en vespa med bara två växlar och en maxfart på 15 km/h, medans Midori är en Ferrarri som inte ser vitsen av någon växel under femman.
En hund som Mårran, som helst ligger i ettans växel och sover sig genom livet, är ganska problemfri – men kanske inte så rolig att träna.
En hund som Midori, femmans växel från start, är svinkul att träna – så länge man tränar saker som går snabbt och inte bryr sig om att det ofta blir “fort-men-fel”.

OK, jag fattar VARFÖR det är bra att kunna växla. Hur sören gör man då?

Jag använder olika typer av belöningar som hjälper Midori att växla ner, och Mårran att växla upp. Genom att jobba med att hitta olika växlar snabbare och snabbare, bara i belöningarna, så blir träningen rolig och kravlös – vi testar oss fram! Inga moment är inblandade, inget kan “bli fel”. Jag samlar information.

“Bollen måste dö!”

Här kommer en liten sammanställning av hur Midori fungerar, vad som hjälper henne att växla ner och upp.

Belöningar som växlar ner:

  • Slicka på mjukost-tub
  • Beröring (obs – måste ofta tränas in på heta hundar! Kommer mer om det i veckan)
  • Leta godis i gräset
  • Omvänt lockande
  • Äta flera godisar lugnt ur handen (värdeladda en position)
  • Gnaga på belöningen (grisöra, pinne)
  • Jobba med ett matpussel (tex en fylld Kong)

En passiv belöning är en belöning som hunden är ganska stilla i, eller rör sig långsamt. Vissa av dessa belöningarna tar lite tid, och används som “pausbelöningar”, slutbelöningar för ett pass som hjälper henne att varva ner till nästa pass. Att slicka och nosa är beteenden som i sig lugnar kroppen. Det omvända lockandet bygger en fokuserad stillhet som är perfekt utgångläge när hon ska gå fot eller hålla sin position en stund.

Belöningar som växlar upp:

  • Springa efter kastade godisar
  • Jaga godis i handen
  • Kamplek
  • Jaktlek
  • Hoppa efter mina händer
  • Hoppa upp i famnen
  • Springa ärevarv
  • Springa till extern belöning

En aktiv belöning är en belöning med mycket rörelse. Denna sortens belöningar är Midoris favoritbelöningar. Hon är en hund som gillar att röra sig! Därför behöver jag ibland vara lite försiktig med hur jag använder aktiva belöningar, och inte fastna i att använda dem för ofta bara för att de är effektiva.
Samtidigt upplever jag att hon ibland behöver få ut uppbyggd frustration – om vi tränar något hon tycker är svårt – genom att få springa iväg med sin boll 14 varv runt planen. Om jag nekar henne de aktiva belöningarna så pyser hon över istället. Ibland kan alltså en riktigt aktiv belöning hjälpa henne att växla ner! Speciellt om jag ger henne en rejäl paus efteråt, en liten promenad kanske. När vi sedan kommer tillbaka till träningsplanen är hon betydligt enklare att hålla i lagom växel.

Vilken belöning är lämpligast här? Kastade bollar eller godisbelöning i munnen? Eller något helt annat?

Lär hunden växla snabbare och snabbare

Genom att växla mellan aktiva och passiva belöningar så kan jag lära min hund att snabbare växla upp eller växla ner. Och viktigare: jag lär MIG SJÄLV vad som fungerar för min hund och kan HJÄLPA henne växla upp och växla ner!

När det fungerar att växla i belöningarna så kan jag lägga på olika signaler. För att växla upp har jag “klara…färdiga…KÖR” eller ett halsbandsgrepp. Redan när jag säger “klara” så är hon beredd: spänner kroppen, adrenalinet går ut, hon vet att snart ska hon explodera i rörelse.
För att växla ner använder jag ofta en nosfrys i handen, en lång utandning, eller att jag stryker henne över bringan. Hon slappnar av i kroppen, och andas ut. Perfekt läge för att skicka på vittringspinnar, eller lämna för en fjärrdirigering.

Vad behöver din hund bli bättre på? Växla upp eller växla ner?

Börja i belöningarna! Testa dig fram – vad fungerar för din hund? Behöver du använda måååånga aktiva belöningar och någon passiv ibland (om du har en Mårran-hund)? Eller är det tio passiva på en aktiv för att hitta rätt växel?

Och vill du ha fler tips på hur jag jobbar för att få mina hundar lugna och fokuserade så är det just idag 30% rabatt på min bok som heter just Lugn och Fokuserad Hund!

Trevlig träning!

/Åsa

Publicerad Lämna en kommentar

Money makes the world go round…

Och belöningar makes hunden snurra.

Och buga, backa, hoppa, stå på bakbenen, och det mesta annat som går att komma på. Dagens belöningstema är det vanligaste, och ofta – men inte alltid – enklaste: godis!

Fargo: “Ge. Hit. Köttbullen. NU!”

Godiset är vår valuta i hundträningen, som regel. Och precis som med pengar är det ju jäkligt roligt att spendera! Jag vet inte hur det är med er (men jag antar ganska friskt 😉 ) men jag själv älskar att ge min hund godis. Dels för att han blir glad, och dels för att jag själv har gjort kopplingen att godis = rätt, precis som han gjort. Och jag blir ju glad när han gör rätt, det var ju min plan! Och han blir glad(are) för att jag blir glad(are), och så fortsätter det. Go round var det, ja…

Värdet av pengar – eh, jag menar godis

Så godis har en självklar plats i hundträningen såklart. Men kanske lite för självklar ibland? För när vi väl har använt godis för att “betala” hunden för ett beteende, då låter vi lätt hela vår undermetvetna bild av begreppet pengar följa med in i både den specifika situationen och den generella träningen. Vi var ju överens om priset, en halv köttbulle för ett buga, varför duger det inte nu!? Kanske för att en krona må alltid vara en krona, men en köttbulle är faktiskt inte alltid en belöning. Vad som är en belöning är upp till den som ska ta emot den, och mår man illa, är proppmätt, eller precis har trampat på en spik är kanske köttbullar inte så mycket värda just då. Just det att det är upp till hunden vad som är en belöning och inte är svårt att hålla i fokus när godiset blir slentrian, när det blir lite för likt pengar.

Midori: “Kommer du här med en bit frolic… Din snåla j*#&%!”

Hundträning ska aldrig kännas som ett kassaband, blip-klirr, blip-klirr, blip-klirr… Då har man hamnat lite snett och det kommer att märkas på resultatet. Ta för vana att inte bara betala, utan se vad du får i växel (det här var en mycket enklare liknelse på den tiden vi betalade saker med sedlar och mynt, tant känner sig plötsligt lite på ålderns höst här med dessa förnicklade chipkort och swishande telefoner): vad är hundens respons på godiset? Ger han dig glädje tillbaka? Då är ni på rätt väg! Håll ett öga på glädjen, får du för lite tillbaka är värdet av “pengarna” inte vad du trodde.

Alla hundar älskar godis!

Nej, det gör de faktiskt inte. Men alla hundar som äter utan smärta kan lära sig älska godis. Min förra hund var inte ett dugg motiverad av godis, han åt tillräckligt med mat för att hålla sig vid liv men utan någon större entusiasm. Att han skulle snurra för att få en köttbulle var helt meningslöst för honom!

Men grejen med godis är att det är så väldigt praktiskt! Det är lätt att ha många små godisbitar redo och det går snabbt att ge och bli klar med belöningen så vi är redo för nästa repetition. Ska man belöna med en kamptrasa, kastad boll eller liknande, då tar det förhållandevis massor med tid. Så nog hade det varit väldigt, väldigt bra om han kunde belönas med godis…

Grejen vi ofta glömmer med godisbelöningar är att äta är ett beteende. Och påverkar beteenden är ju precis vad vi gör när vi tränar våra hundar. Hm. Det känns som den här tanken är på väg någonstans… Kanske kan man träna hunden att äta godis? Jajemensan! Det enda vi behöver är något annat som gör hunden glad, och använda det som belöning för att ta emot godis. (Och blir din hund aldrig glad för någonting, då finns det andra problem att lösa först än att han inte motiveras av godis i träning.) Så vi började med targetträning, bara han tittade åt en godis så åkte kamptrasan fram och vi hade party. Det dröjde inte länge innan han gick fram till godisar och petade på dem, och sedan tog dem i munnen. Det tog desto längre innan han slutade spotta ut dem för att ta sin “riktiga belöning”, faktiskt långt efter han blev ordentligt glad av att få en godis började han svälja dem också. Men det var väl spenderad tid, för sedan fungerade godis som en – väldigt, väldigt praktisk – belöning bland många i vår träning och vardag i resten av hans liv. Och längs vägen hade vi fantastiskt roligt!

Fargo: “Insert godis här please!”

Med min nuvarande hund Totoro har jag motsatt problem. Risken är stor att han en dag dödar mig för att få tag på den där knäckebrödsbiten jag har i handen istället för att stoppa den i hans mun där den hör hemma! Nya utmaningar, nya chanser att utvecklas – och ha fantastiskt roligt längs vägen.

En sak vi lägger mycket tid på, jag och Totoro, är att lägga goda grunder De är så ofantligt värdefulla och tränar man på rätt sätt är det dessutom riktigt kul!
Jag “firar” att jag har en odräglig, hopplös, eländig – och alldeles, alldeles underbar! – åttamånaders tokstolle att träna med här hemma genom att göra min grundkurs online till ett av våra specialerbjudanden såhär första veckan av Hund Helt Enkelt. Boka en plats innan mars är över så får du 200 kr rabatt med koden lansering200 till rolignyttigaste kursstarten!

Se bara till att du har massor med värdefullt godis redo…
/Ulrika