Rocket är 20 veckor nu, och han har lyckats lära sig en del trick. Vissa för vardag, vissa för kommande tävlingar, ganska många bara på kul. Något jag tycker mig märka mer tydligt med honom än tidigare hundar – eller så har jag bara selektivt minne – är att han binder beteende till situation väldigt hårt!

Så här:
Vi har jobbat med “ligg” på sistone. Vi började med frivilliga lägganden framför mig – armbågarna i backen = klick och belöning. Han fattade snabbt! Vi la på signal (ordet ligg). Jadå – nemas problemas! Kungen av lägganden.
Vi byter håll. Samma plats, men vrider 180 grader. “Vadå ligg? Det har jag ALDRIG hört förut! Eller gjort! Jag tror inte min kropp funkar så…?” Ja, jag hade pausat, han hade nyss lyckats åt det “gamla” hållet utan problem.
Så vi jobbar igenom det nya hållet från början. Det gick lite snabbare innan han upptäckte att kroppen faktiskt kunde placera hans armbågar i marken denna gången, och ett tu tre var han kungen av lägganden igen.
Vila. Repetera. Allt funkar.
Sedan bytte vi plats till – ve och fasa – vardagsrummet! (Som hemma hos mig liksom bara ligger i en annan del av rummet ca fem meter bort.) Ligg? Nope. Aldrig hört, aldrig gjort.

Nu har vi jobbat igenom x antal olika platser. Han har jobbat med ligg från stående, rörelse och sittande (svårast! Kroppen lyder ju inte!) – allt har gått från spontana beteenden till att sätta på ord. Det kraschade i hans hjärna när jag bad om ett läggande när han var bredvid mig – han var tvungen att först gå till sin “vanliga” plats framför mig och SEDAN lägga sig. För det är där man ligger! Ny bakläxa till mig. Och olika underlag sedan! Det KÄNNS ju inte likadant under tassarna, de glider olika. Har jag lärt mig nu.

Det jag faktiskt inte kan varken träna igenom ännu eller riktigt förutse är hur hans kropp växer. Det är tydligt att den faktiskt både känns och beter sig annorlunda från vecka till vecka, han har på riktigt svårt att “hitta” rörelserna med jämna mellanrum.

På samma sätt har vi jobbat med ett gäng olika beteenden. Det har verkligen blivit tydligt för mig att det verkligen inte är samma sak, att ordet inte längre har någon mening, när något annat ändras! En VÄLDIGT bra sak för mig att veta om framåt i hans liv – han behöver generalisering till max. Om jag vill att mitt ord “ligg” ska ha samma betydelse överallt hursomhelst så måste vi träna överallt och hursomhelst.

Här tycker jag att de frivilliga grundfärdigheterna är guld. Istället för att bli irriterad och börja tjata eller lägga på hjälper som jag egentligen inte vill ha i slutresultatet så går vi tillbaka till frivillighet när det inte funkar. Hittar beteendet igen, belönar upp det och får flyt i den nya situationen, och lägger på ordet igen. För varje gång går det lite snabbare, blir lite säkrare. Mina ord blir värdefulla och roliga att höra, inte “tjat och krav”.

Härom veckan insåg jag ytterligare en variabel som jag egentligen varit medveten om men inte insett hur stor skillnaden egentligen var: närheten av mina andra hundar på våra promenader.

Rocket älskar att leka med Midori, eller strosa med Valle, och det verkar vara ömsesidigt. Det har lett till att MIN roll under våra promenader har varit lite underordnad. Visst, det är gott med godis, MEN… vad gör Midori där borta…? Mina stora hundar vet hur man beter sig för att kunna gå lösa i skogen, och jag har varit lat och lutat mig på att de är vältränade och Rocket hänger på. Lite så här:

Så häromveckan prioriterade jag att gå promenad med BARA Rocket. Då såg det ut så här!

Behöver vi gå fler promenader bara han och jag? HELL YES! Helt plötsligt tog han in miljön på ett helt annat sätt. När inte de andra hundarna berättade vad som är vad fick han fundera ut det själv. Visst, han var fortfarande en trygg och småkaxig valp, men det där totala oräddheten som han har ihop med mina vuxna hundar var inte där. Och – trevlig överraskning – han var väldigt lyhörd och intresserad av mig och vad jag kan erbjuda!

Jag vill givetvis ge honom möjlighet att utvecklas på egen tass, ihop med mig, så det har blivit flera egna promenader efter denna (till de vuxna hundarnas förtret). Han växer för varje gång, utforskar nya grejer, och vår gemenskap ökar. Det är mysigt och kul! Och det är en tydlig insikt i hur mycket av hans grundtrygghet i skogen som låg i hans vuxna kompisar – lätt att missa.

Varje ny hund är en möjlighet att lära sig mer och utvecklas vidare. Rocket är på vissa sätt lik, men på många fler sätt väldigt olik mina andra hundar, både i vardag och träning. Jag försöker hålla ett öppet sinne och inte fastna i “men det här brukar ju funka”, utan istället se till individen jag har framför mig. Det är utmanande – och väldigt roligt!