fbpx

”Vad gör du när godiset tar slut?”

En missuppfattning om belöningsbaserad träning är att godis är den enda belöning vi använder. Det är det verkligen inte! Vi använder OFTA godis, speciellt i inlärning och speciellt i lite svårare lägen, men att BARA använda godis hade varit oerhört begränsande och inte så funktionellt i alla lägen.

Visst använder vi godis, ofta och gärna. Men vi använder så mycket mer!

I veckan delade vi ett kort klipp på ett hundmöte i lite olika grupper. Klippet visar Ulrika och hunden hon jobbar med – Amigo – i ett riggat hundmöte, där Amigo får frihet att göra egna val och gång på gång väljer att lugnt titta på den mötande hunden och sedan inkassera en godis. Ett par gånger får han insistera lite ”Du, tvåbening, ge mig lön tack!”.

När man delar filmklipp i offentliga grupper får man ibland ifrågasättande kommentarer. En av kommentarerna vi fick, i ett lite nedsättande sammanhang, var titeln på det här blogginlägget: “Vad gör du när du får slut på godis?” Oftast tar vi konflikten också på nätet – inte för frågeställarens skull, hen har oftast redan bestämt sig för en åsikt och är ganska immun, utan för alla andra som råkar på tråden och faktiskt är nyfikna och öppna för svaret. Just den här gången gjorde vi bedömningen att det faktiskt inte var mödan värt där och då.

Men jag har tagit med mig frågan. Det är så självklart för oss att just bristen på godis inte skulle vara ett problem, men jag kommer ihåg “Åsa för 20 år sedan”. Hon hade antagligen undrat samma sak! Så här kommer en förklaring och några väldigt konkreta tips.

“Har du något vettigt att säga tro?”

Tio svar på frågan “Vad gör du när godiset tar slut”:

(Utan inbördes ordning – vad jag väljer beror på hund och situation.)

  1. Belönar med leksak – tröjärm, kopplet, en pinne, vad som finns till hands om jag råkat glömma leksak hemma.
  2. Belönar med rösten och klapp och kli.
  3. Ger en omtyckt uppgift, ett trick som hunden gillar att utföra.
  4. Belönar med miljön – gå och nosa, gå och kissa eller liknande.
  5. Belönar med lek med mig – hoppa, springa, busa tillsammans.
  6. Som klickertränare har både ljudet av klickern och mitt “yes” (som är min verbala markör) så pass stort värde att de i ett nödläge fungerar som belöning på egen hand.
  7. I ett hundmöte eller liknande – ökar avståndet dit hunden är bekväm.
  8. Gör uppgiften enklare. Minskar störningen, sänker krav på precision, lägger till en hjälp.
  9. Avslutar träningen. I en riggad träningssituation så ser jag till att avsluta träningen innan godiset tar slut om det är träning där jag vill använda godis som belöning.
  10. Väljer att gå därifrån. Om jag känner att det här blir för svårt av någon anledning, så finns alltid möjligheten att vända och gå. Oavsett om det är ett hundmöte, en apportering, en agilitykombination eller en katt som just sprang över vägen. Jag MÅSTE inte träna om det inte är läge.

Det har självklart hänt mig att jag råkat ut för oförberedda hundmöten med min gamla tik, som under en period gjorde våldsamma utfall vid hundmöten. Vi lever i verkligheten, sådant händer. Just Mårran slutade dessutom att överhuvudtaget ta godis när hon gick över sin stresströskel, och hon lekte inte.

Just därför funderade jag igenom alternativ, och framför allt TRÄNADE jag på alternativ! Vår nödutgång (vända 180 grader) tränades dagligen UNDER stresströskeln, med planerade störningar och de bästa belöningarna, så att vi båda kunde den på autopilot. Hon fick steg för steg (bokstavligt talat steg för steg) lära sig att hon själv kunde öka avståndet – hon behövde inte längre få den andra hunden att backa undan när hon ville ha mer space. Med känslan av kontroll minskade osäkerheten. Med mindre osäkerhet kunde hon börja ta godis, att äta ledde till mer avslappning, och när andra hundar började betyda “yes, godis” istället för “FARA, FARA!” så började det bli bra på allvar.

Och där någonstans, när hunden har lärt sig ett alternativ till att göra utfall och känner sig trygg i situationen, där kan vi börja fasa ut godiset. Inte helt – ett beteende som vi vill upprätthålla behöver belönas med jämna mellanrum – men vi börjar använda lite mer ojämna intervaller.

“Du och jag matte. Vi behöver egentligen inget godis. Visst, det gör livet enklare, men vi har VÄLDIGT många andra belöningar.”

Belöningsutveckling

En mer relevant fråga hade varit “Vad gör du när du inte har något att belöna med?”. För utan fungerande belöningar har vi som belöningstränare inget annat verktyg än att på snabbaste sätt lämna situationen. DET är sant. Men tack och lov är det inget problem – för vad är en belöning? Det är vad som helst som hunden vill ha här och nu. Och hunden vill alltid ha NÅGOT!

Belöningsutveckling handlar om att utveckla belöningar. Hitta nya varianter, medvetet förskjuta värdet från sådant som kanske är mer svårjobbat till sådant som är mer lättjobbat, skapa helt nya belöningar. Vänja hund – och förare – vid att tänka på alla störningar som potentiella belöningar.

När man börjar jobba med belöningsutveckling inser man snabbt att frågan om vad som händer när godiset tar slut är helt irrelevant. Intressant att fundera över, men faktiskt helt oviktig.

Belöningar är så mycket mer!

Du kanske också gillar…

No-brainer aktivering

Mycket att göra? Lite ork. Dåligt samvete för hunden? Samma här! Så här kommer fem tips på roliga, enkla saker att...

DON’T PANIC

DON’T PANIC

Idag blir det ett kort blogginlägg. Det är sol ute, jag har några timmars ledigt och tänker gå ut i skogen med mina...

Kontrollera din hund!

Kontrollera din hund!

Hundar kan inte få springa omkring fritt och göra vad de känner för, du har ett ansvar som hundägare att kontrollera...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *