fbpx

Belöningsbaserad lärare

Skolavslutningar och studenttider väcker lite speciella känslor hos någon som jobbat som lärare i skolan. Glädje, stolthet, gemenskap, och en ganska stor portion stress…😆 Men mest stolthet faktiskt. Både över mina elever – flera av dem kämpade hårt med både skolan och med sig själva – och över mig själv som för det allra mesta lyckades möta varje elev på iallafall något plan.

“Är det rast snart?”

Under sju år stod det “hundlärare” på mitt anställningsbevis. Men jag hävdar att lärare är inte något man jobbar som, lärare är något man blir när man tar på sig ansvaret för andra individer. Som en hund. Eller barn. Eller elever i någon form överhuvudtaget – från att hålla en kurs till att skriva en blogg.

Lärare till min hund

Det är ju självklart för de flesta att jag är min hunds lärare. Hur ska den annars kunna lära sig om världen och hur den förväntas hantera olika situationer, om jag inte lär den?

Valpen behöver lära sig om sin omvärld. Att världen är ett kul ställe med en massa möjligheter! Att människor är trevliga varelser. Att händer är bra grejer som ger kel, godis, leksaker och trygghet. Att andra hundraser också är hundar (fråga Valle, han var MYCKET skeptisk till andra hundraser som liten…), att sådant som låter eller rör sig inte bara är ofarligt utan ganska kul.

Valpen behöver också lära sig vilka beteenden som uppskattas i olika situationer. Det gör vi som belöningsbaserade lärare genom att se till att önskat beteende leder till det som valpen vill ha, och oönskat beteende inte leder till vinst. Vi lägger upp träningen så att valpen väljer rätt om och om och om igen, och bygger en vana av det. När valpen väljer fel – vilket givetvis händer ibland – ser vi till att det inte ger önskad effekt, och hjälper valpen att istället välja rätt.

Belöningsbaserat hur då?

Ett vanligt missförstånd verkar vara att en belöningsbaserad tränare bara ignorerar när hunden gör fel. Så är det självklart inte! Om hunden vill stjäla min smörgås och jag bara ignorerar det så får ju hunden en jättebelöning… Dålig träning! Givetvis ser jag till att hunden inte kommer åt mackan. “Att försöka stjäla” ska självklart inte löna sig.

Skillnaden mellan hur vi som belöningsbaserade tränare tacklar den situationen, jämfört med hur en tränare som jobbar med korrigeringar ligger i två saker:

  1. Vi straffar inte i situationen. Vi ser till att hunden inte får tag på mackan, men inte genom att lägga till ett obehag som “nej” eller en smäll på nosen, utan genom att antingen ta bort mackan eller ge valpen en annan uppgift. Inte avleda. Ge en annan uppgift. Den uppgiften kan i sin tur kan belönas, kanske med en bit av mackan, kanske med något annat.
  2. Vi straffar faktiskt inte alls! Där en korrrigeringsbaserad tränare lägger upp en riggad situation för att kunna straffa hunden när den gör fel, så gör vi tvärt om – vi inser att detta är en situation som hunden inte lärt sig agera korrekt i, och lär hunden vad som är rätt.

Vi ser det lite så här: hunden vill ha något. Om vi lär den vilket beteende som kommer att ge tillgång till det som den vill ha, så kommer den att välja det beteendet. Varför skulle den göra något annat som tydligen inte ger önskad effekt liksom? Vissa saker är aldrig tillgängliga pga farligt eller olämpligt, och då jobbar vi med andra belöningar istället.

Men om det är på väg käpprätt åt helvete då?

Nästa vanliga missförstånd verkar vara hur en belöningsbaserad tränare agerar i en nödsituation. Om hunden är på väg att skada sig själv eller någon annan SÅ STOPPAR VI DEN MED DEN KRAFT SOM KRÄVS DÄR OCH DÅ! Nidbilden av en klickertränare som väntar med en klicker och en köttbulle på att hunden ska sluta slåss är just det – en nidbild, skapad för att förminska och sprida felaktig information.

Helt ärligt tvivlar jag på att det ens är ett missförstånd, det är så dumt. Min personliga misstanke är att det är desperat propaganda för att rättfärdiga aversiva metoder, men det har jag inga belägg för – mer än att korrigeringsbaserade tränare inte är så korkade att de ens själva tror på det.

Men – och det är ett stort men – vi anser inte att det är “träning”. Vi tror inte att hundar lär sig något alls i den situationen, de är så högt uppe i sina känslor att varken våld eller köttbullar gör någon skillnad. Situationen ska avbrytas så effektivt och lugnt som möjligt, med så lite trauma för inblandade individer som möjligt.

Därefter gör vi en träningsplan. Den är belöningsbaserad, individuellt upplagt, och hjälper hunden att hantera sina känslor och välja RÄTT beteende. Vi tränar, reviderar planen efter behov – fortfarande belöningsbaserat – och vi får önskade resultat. Inte för att hunden är rädd att göra fel, vilket händer när man jobbar korrigeringsbaserat, utan för att den har lärt sig hantera sina känslor och impulser och väljer rätt beteende eftersom det är det beteendet som lönar sig. Den VILL göra rätt. Vi ändrar hundens egen motivation, och inte genom rädsla utan genom glädje.

OBS! Bilden är photoshoppad, Midori var aldrig i risk att ramla ner.

Lärare åt min omvärld

Jag hävdade i början att lärare är något man blir. Det känns ju självklart att man blir lärare till hundar, barn, eller andra individer som man vägleder genom livet, men det är bredare än så. Så fort man gör något offentligt, hävdar en åsikt, sprider fakta, så blir man faktiskt en lärare i någon form.

Jag lyssnade på Susan Friedman för många år sedan, en workshop om “svåra samtal” och att nå fram till människor – väldigt intressant, Susan är superbehavioristisk och hade ABC med genomgående – och hon sa något som fastnade hos mig.

“That’s me, with less knowledge.” Eller på svenska: “Det där är jag, med mindre kunskap.”

Det är inte hela sanningen, men väldigt ofta väljer människor aversiva metoder för att de faktiskt inte vet bättre. Det är djupt rotat i oss människor att straffa. Att det ger en kortsiktig effekt gör att det dessutom upplevs fungera – det är uppenbart att det oönskade beteendet bryts där och då, men svårare att se ett mönster där hunden (eller människan) mår sämre, där det oönskade beteendet inte alls försvinner utan bara blir beroende av till exempel avstånd till föraren, eller där det oönskade beteendet faktiskt inte alls minskar långsiktigt och det där obehaget som krävs för att hunden (eller människan) ska sluta behöver trappas upp mer och mer.

Jag var sådan, när jag hade mindre kunskap. Idag vet jag bättre och kan agera annorlunda, tack vare andra hundtränare som har delat med sig av sin kunskap så jag har fått lära mig. Jag lär mig fortfarande!

Långt ifrån alla är intresserade av att lära sig nytt. Att ändra åsikt är jobbigt, det tar emot! Det är mycket lättare att vara lärare till hundar än till människor på internet, med hundar och hundägare kan jag först bygga en relation, sedan lägga upp en långsiktig plan, och framför allt har jag elever som verkligen vill att saker ska förändras och bli bättre.

Men om jag kan nå någon som är nu så som jag var då, då har jag gjort en liten skillnad. Och helt ärligt så kan jag inte låta bli att försöka. Läraren i mig liksom kräver det…😁

Du kanske också gillar…

Men vaf…?

Men vaf…?

Förvåning. Ibland en del besvikelse. Ibland irritation. Frustration. Det är de känslor som jag tänker filosofera över...

Hundhallen blir ännu bättre

Hundhallen blir ännu bättre

- hela tiden! Det är långa dagar nu. Långa dagar fyllda med jobb vi inte riktigt är experter på. Men så värt det! Vem...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *