Publicerad Lämna en kommentar

Glädje i träningen

Jag är inte bra på så mycket men en sak är jag banne mig expert på. Och det är att skratta åt när saker går snett. Det är en skill som kan störa en del andra, man måste ju känna eländet och liiiiiiiiida när det går fel så man gör något åt det. Det är en illusion, som bygger på tanken att straff är det enda som fungerar. Om jag inte vältrar mig i mådåligheten kommer jag/min hund att göra om missen igen.

Vi har inga bilder på ledsna eller skamsna hundar, så här får vi låtsas att Midori inte är fascinerad istället…

Vi kan mycket väl komma att göra om missen igen, det kan hända alla, men risken minskar faktiskt inte om jag ser till att skämmas, bli arg, bli ledsen, eller på annat sätt reagera över hemskheten som nyss hände. Inget blir bättre. Jag lovar.

Elände som funktion

Tanken (och jag använder det ordet ganska löst här…) är att om jag inte blir arg, besviken, vilken obehagskänsla som helst i princip, när hunden släpper apporten, rundar ett hinder eller snor externbelöningen. (Eller för all del, drar i kopplet, skäller på katter eller äter ur soporna.) Så är det för att jag inte tar felet på allvar. Jag är inte seriös med min träning! Och jag kommer aldrig att bli bättre. Om jag inte känner obehaget av att hunden gör fel kommer jag inte att fixa till det. Det är obehagsreaktionen i sig som gör att vi jobbar igenom fel – för att komma undan dem.

Öh…

Nä?

Vi gör saker för att uppnå konsekvenser. Av någon anledning har R- (negativ förstärkning, lättnad) något av en helig ställning i mångas (de flestas?) föreställning när det kommer till just fel. Hunden måste veta att han gjort fel, du måste skämmas över att det blev fel, det är så man lär sig.

Nu jäklar gäller det att det blir rätt – vi är inte här för att ha roligt så sluta flina!

Det är så man lär sig undvikande. Visst, R- är en motivator! Det fungerar. Upplever man ett obehag så vill man göra något för att komma undan det. Inga argument från mig, funktion och logik är glasklar. Men R- är en motivator med långväga gränser – obehaget sprider sig till mycket mer än bara det exakta felet. Snabbt blir det inte kul att alls plocka upp apporten för hunden, kanske inte ens gå in på planen. För den skamliga människan är det inte längre kul att åka till klubben, eller träna något över huvud taget. Om vi inte sätter oss i situationen kommer det inte att uppstå något obehag att undvika.

Tänk så konstruktivt! Det här felet är verkligen fixat nu.

Humor

Jag skrattar åt fel för att de är roliga. Det är i princip en av grundstenarna i humor: missförstånd. Jag trodde vi pratade om en sak, men när vi kommer till poängen så hoppsan! Du hade visst pratat om något helt annat hela tiden, vi har tänkt åt helt olika håll, så tokigt det blev, haha! Fel är, till sin natur, roliga. Deras konsekvenser kan vara allvarliga i vissa fall, men felen i sig är komiska.

“When you eat a lot of spicy food, you can lose your taste. When I was in India last summer, I was listening to a lot of Michael Bolton.”
(Om du äter en massa kryddstark mat kan du förlora smaken. När jag var i Indien förra sommaren lyssnade jag på en massa Michael Bolton.)

Jimmy Carr

Varför är det kul men när jag tror att hunden ska ta apporten och göra en perfekt avlämning så tar han apporten, släpper den igen, och gör en perfekt ingång är det inte kul? Det är kul. Han tror att grejen är att göra det i serie, han gör det perfekt, men jag tänkte mig han skulle göra det i kombination. Det började på samma sätt, han gjorde delarna rätt, men ändå blev det något helt annat. Mitt skratt i det läget är formellt korrekt. Så det så.

Jag har fått höra ganska mycket om det här, att Totoro stjäl skor. Det är nog synd om de som inte kan skratta åt det här – det ÄR roligt.

Långväga gränser

R+ (positiv förstärkning, glädje) har också långväga gränser. Även denna motivator sprider sig till flera delar av, eller hela, situationen. Det här är en behaglig aktivitet, jag gillar att göra det här, det gör mig glad. Tänk så svårt det blir att lösa fel när man har den inställningen, eller hur?

Obehag, i alla dess former, är hämmande. Det kan, i vissa situationer, leda till hög aktivitetsnivå kortsiktigt – man vill komma undan obehaget och agerar för att uppnå det. Men det ger få möjligheter därefter. Behag (vi saknar ett bra ord på svenska tror jag? njutning?) fungerar tvärtom, det ökar aktivitet långsiktigt. Det ökar även flexibiliteten i beteenden, den som agerar för denna motivator kommer att att variera sina beteenden, testa nya saker, och givetvis må bättre längs vägen. Hur är detta ett problem för att lösa fel?

Glädje inte bara känns bra, är nyttigt för kroppen och gör dig till en allmänt trevligare person att hänga med. Det är också jäkligt effektivt!

Hellööööö!?
Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *