Omväxling och frihet är två nyckelord för mig. Kontroll är ett annat – att känna att jag har kontrollen över vad som händer i mitt liv. Inte över allting alltid, men i stora drag.

När jag tittar på Saker jag gör varje dag-listan skiljer den sig till viss del från Glädje-listan. Det är naturligt, vissa saker behöver helt enkelt göras. Att handla nya saker står på min Glädje-lista, men för att kunna göra det behöver jag till exempel skriva fakturor som INTE är vidare kul. Jag misstänker också att om jag bara gjorde roliga saker hela tiden hade jag snabbt börjat gradera de sakerna och vissa av dem hade börjat bli icke-roliga. Jämförelse behövs!

Problemet kommer när listorna börjar skilja sig väldigt mycket. När sådant som inte ger glädje får utkonkurrera mer och mer av sådant som gör mig glad (eftersom dygnet bara har 24 timmar). Eller när det börjar dyka upp fler och fler punkter som jag verkligen inte gillar att göra… Det kan vara sådant som liksom bara fått ta mer och mer plats i livet, utan att jag ens märkt det. Ibland är det sådant som var roligt förra året, men som jag inser inte alls är roligt längre. Ni kommer ihåg att “omväxling” och “frihet” stod högst på min Glädje-lista? Då kan jag inte fastna i samma hjulspår – det blir själsdödande.

Just nu är min Varje dag-lista väldigt balanserad mot min Glädje-lista. Men jag behöver fortfarande kolla då och då att det fortfarande är jag som har kontroll över livets riktning. Att jag inte bara “följer med”, utan att jag gör aktiva val baserade på vad jag vill uppnå: sådant som gör mig glad.

I inledningen pratade jag om regler, och min något rebelliska sida gällande dem. Den typen av regler som är en nödvändighet för ett fungerande samhälle håller jag mig inom, det är inte det jag menar, inte heller mina regler för vad som är moraliskt rätt att göra mot andra varelser.

Däremot upplever jag att jag – om jag inte vaktar lite på mina tankar – gör upp helt egna regler om hur saker är. Eller borde vara. Eller hur jag tror att andra förväntar sig att de är. Regler som liksom bara finns inuti mitt huvud, som formar min uppfattning om verkligheten, och som påverkar vad jag gör och hur jag gör det. Problemet är att de där reglerna sällan hjälper mig – istället blir de begränsande och i värsta fall leder till att jag mår dåligt över sådant som inte ens är stämmer. Det är de där reglerna som tar bort min kontroll över mitt eget liv.

Exempel:

Att jobba kvar på ett jobb som man avskyr eftersom “det ju inte går att få ett nytt jobb i dagens samhälle”.
Att bli irriterad på sin hund som vaktar sitt tuggben eftersom “det borde ju gå att ta ben ifrån sin egen hund”.
Att inte våga ställa frågan man undrar över eftersom “vad ska andra tycka om jag inte redan kan detta”.

Men min hjärna har fel! Det är ju inte sant! Jag kan inte förutse framtiden eller läsa folks tankar. Och det blir definitivt enklare att handskas med verkligheten om jag ser vad som faktiskt är istället för vad jag anser borde vara.

Det finns andra jobb. Det kan vara svårt att hitta, men det finns.
Jag behöver jobba med förtroendet runt tuggben, eller acceptera att min hund inte vill bli av med sina grejer.
Eftersom jag inte kan läsa vad folk tänker så kan jag lika gärna utgå ifrån att de tänker något trevligt. Eller att de inte bryr sig (oftast sant).

Förklaringen jag har hittat är (kort beskrivet) att det är min hjärnas sätt att skydda mig från det okända, delar av min hjärna är kvar på tiden då allt okänt var potentiellt livsfarligt. Att börja tänka på att hitta ett nytt jobb är nytt och okänt = farligt. Att inte vara precis som man tror att andra förväntar sig kan leda till uteslutning ur gruppen = farligt. (Det här med att fastna i hur saker BORDE VARA är väl däremot egentligen ännu mer konstigt, eftersom det kan leda till fara att inte se verkligheten som den faktiskt är…)

Och kanske är det lättare att börja skylla på omständigheter och bara följa med istället för att aktivt försöka återfå kontrollen och göra val? Minsta motståndets lag. Sura rönnbär. Alla andras fel.

Om jag lever baserat på rädsla för vad som kan hända, istället för baserat på att söka glädje, förändras min värld till det sämre. Och HÄR kommer referensen till hundträning: jag tränar hund med positiv förstärkning (=hundens motivation är att uppnå glädje, inte undkomma rädsla) eftersom jag VET att det fungerar bäst. Det går inte alltid automatiskt, utan det handlar ofta om att successivt bygga upp träningen. Solida grunder och goda vanor. Vissa hundar är osäkra och har dålig självkänsla, men med rätt verktyg kan vi ge dem trygghet och självförtroende – vilket leder till nyfikenhet, självförverkligande (ja, jag tror att hundar har ett sådant behov) och ett bättre liv med mer glädje. På så sätt kan jag låta listorna över vad de blir glada av och vad de gör varje dag bli mer och mer lika.

Och jag försöker leva mitt eget liv likadant.