fbpx

Allergisk mot tonåringar

Visst är det lite märkligt att i så många omplaceringsannonser har ägaren blivit allergisk mot sin hund när den är en bit över året? Lustigt det där, att det inte visade sig förrän då… Totoro är nu 15 månader, och jag förstår den där allergin!

Först och främst: jag menar såklart inte att alla som uppger allergi som orsak i en annons ljuger! Jag pratar om det övergripande fenomenet, inte enskilda situationer. En del blir allergiska helt oväntat en dag. En del var allergiska redan innan – jag är själv allergisk mot hundar – och tänkte att det skulle gå att få det att fungera ändå.

Men jag är rätt övertygad om att en inte pytteliten andel hävdar allergi när de i själva verket menar “valpen blev ett asjobbigt, drygt kräk och jag står inte ut längre!”…

Vad är det som händer?

Jag tar Totoro som ett exempel. När han glatt rusade in i mitt liv var han en urgullig valp.

Allt var nytt och spännande, han gick runt i sitt splitternya liv och var förtjust och nöjd. Visst hade han munnen full av rakblad (aj). Visst gick han på toaletten lite var som helst (suck). Och visst krävde han min uppmärksamhet 100% av tiden (men sov någon gång då). Men han var trevlig, rolig, och lärde sig nya saker i en fantastisk fart!

Det är ju det med valpar. De är ofattbart jobbiga! Man måste lära dem allt, och det tar tid och ansträngning (och i många fall en hel del blåmärken och sår). Men! De lär sig. De lär sig jättefort! Det går att se utvecklingen från en dag till nästa och det är väldigt tydligt att saker håller på att falla på plats och vi håller på att bli ett team.

Sedan börjar valpen bli vuxen, lite mindre gullig men även mycket mindre jobbig. De värsta valpgalenskaperna är över. Den har lärt sig en massa nyttiga saker, som att vänta, samarbeta, och fokusera.

Livet är bra.

Och sen då?

Könsmognaden kommer och man tänker kanske att jamen det där var ju inte så farligt? Ännu ett steg mot vuxenlivet men det är ju fortfarande samma trevliga hund som innan.

Men. Det är såklart bara första steget. Tonårstiden är lång! Vi tänker inte att en människovalp som haft sin första mens eller gått igenom målbrottet nu är klar, hormonstormen är över och nu är hen vuxen. Eller hur? Det är inte hundvalpar heller. Gradvis förvandlas många hundar till små – eller i Totoros fall stora – monster. Min personliga erfarenhet är nästan bara från hanar så det är mitt perspektiv, men tikar är inte förskonade heller.

Totoros hjärna har de senaste månaderna förfallit till ett förvirrat träsk av hormoner. Världen är så annorlunda och han kan inte hantera det. Allt han lärt sig innan, hur ska det införlivas i dessa plötsliga förändringar? Och hur ska han ens kunna komma ihåg det när så mycket annat blivit så intressant?!

Just nu löper någon tik i grannskapet. Det vet jag för att Totoro talat om det för mig. Dels började han gnälla och vandra runt en kväll, utan att själv ens verka förstå vad som var fel, och dels har promenaderna förvandlats till kissfläckssafari. Han har för all del varit intresserad av kissfläckar ett bra tag nu, men nu är det på nivån att han blir helt blockerad och inte vet att vare sig jag eller trafik existerar.

Det är de uppenbara förändringarna och det gör mig inte så mycket. Han är kåt och förvirrad, we’ve all been there. (Även om det var några årtionden sedan i mitt fall, jag minns i alla fall tillräckligt för att ha empati.) Det kommer att reda ut sig med tid och erfarenhet, den första individuella upptäckten av en specifik löptik är alltid svårast.

Men hjärnan är ju sönder!

Om inte den uppenbara könsdriften är problemet, vad är det då? Om det inte stör mig att han fastnar på kissfläckar och jag får kämpa för att få honom vidare två meter innan nästa dyker upp, vad klagar jag för?

Jag klagar för att Totoro är borta. Kvar finns en skitstövel som totalt ignorerar mig, som bara vill göra sina egna saker och tycker mina idéer är astråkiga, en hund som nästan verkar vara en främling. Ibland tittar han på mig och det ser ut som att han inte minns vem jag är. Det är jobbigt.

Det är jobbigt att han inte minns några beteenden vi tränat på längre. Jag ber om sitt och i bästa fall testar han tvekande något (helt annat) trick – eller så vandrar han bara iväg och struntar i mig. Det är jobbigt att han inte vill vara med mig längre. Spontana kontakter på promenaden existerar inte längre, helst verkar han bara vilja slippa mig.

Hej då… öh… Tant?

Att försöka lära honom nya saker är en kamp, det går inte in! Att försöka få fram saker han redan kan är samma kamp, finns det ens kvar därinne?

Jag vet att det här är en fas. Jag vet att allt det där som verkar borta absolut finns kvar, han har inte glömt utan är bara överväldigad just nu. Vi kommer igenom det här. Men jag kan absolut förstå att det känns helt tröstlöst om man inte varit med förr! Sitter du med din första unghund nu? Det går över. Jag lovar!

Allergisk mot energi

De flesta allergiannonser jag ser för tonårshundar är bruksras, brukskorsning, eller annan aktivt arbetande ras. Varför? Sällskapshundar går väl också igenom det här? Visst gör de det, men det finns en – ganska avgörande – skillnad. Grundläggande aktivitetsbehov…

Jag har skaffat en hund att jobba med. Totoro är inte en bruksras (även om jag hör till skaran som anser att cane corson borde ha gått under SBK) men jag har valt honom för att få en uthållig, driven hund som gillar att jobba. Jag har sedan han var liten lagt mycket tid på träning och aktivitet. Han har fått utmaningar att lösa från han var en liten plutt, vi har lagt grunderna till flera sporter, han har jobbat som demohund på mina kurser, och vi har i största allmänhet riktat hans energi in i träning.

Totoro gillar att ta i. Visst händer det att han blir trött, men då är det en powernap på fem minuter och sedan på’t igen bara! Så en dag går hans hjärna sönder… Det kryper i hela kroppen, uppmärksamheten slits åt tusen olika håll samtidigt, och allt som kräver fokus känns för svårt. Han minns inte hur man gör enkla saker och han har inte ro att lära sig nya.

Men aktivitetsbehovet minskar inte.

Så jag kör till klubben för att “blåsa igenom startklassprogrammet lite snabbt”, för det har ju fungerat förr när han varit jobbigt uttråkad. Men jag säger “fot” och han säger “va?”, med tom blick som riktas åt mitt håll i en tiondels sekund innan han tittar efter de andra hundarna igen. Jag försöker få in honom i position och han försöker vandra iväg och undersöka en doft. Jag insisterar och han vrålar “DET HÄR ÄR FÖR SVÅRT VAD ÄR DET DU VILL!?!?” och börjar frustrerad hoppa, bita och knuffas. Han kan inte. Det är inte svårare än så, han kan inte. Han kunde förr, han kommer att kunna igen, men just nu kan han inte. Det är bara dumt av mig att försöka insistera.

Men det är ju inte heller ett alternativ att åka hem och strunta i träningen. Han är en arbetsmaskin, får han inte utlopp för energin kommer den att riktas in i något annat. Så vad gör man då!?

Härda ut

Totoro menar inget illa. Han gör så gott han kan! Just nu är det inte så mycket, bara. Så jag får leta efter de små sakerna som fortfarande fungerar. Idag ska vi gå ett spår, igår tränade vi lite nosework. Att aktivera nosen är den bästa vägen att gå i den här åldern, den fortsätter att fungera även när resten av hjärnan lägger av. Det är inte den roligaste träningen alla gånger, särskilt eftersom även i spåret kan nya utmaningar vara för mycket – det är när det blir svårt som han kokar över. Vem orkar koncentrera sig och jobba igenom ett problem just nu!? Inte 15-månaders Totoro i alla fall.

Men det är det bästa alternativ vi har, så vi kör på det. Vi tränar även lite småtricks med shaping hemma, nonsensgrejer som det inte gör mig något vad det blir av det. Huvudsaken att han får känna att han klarar av det. Och så har jag tagit på mig ett dragbälte på promenaden och väljer vägar där löptiken inte verkar rastas.

För just nu väntar jag bara. Jag väntar på att han ska komma igenom det här, och jag försöker vara ett stöd snarare än ännu ett hinder. Världen är svår för en tonåring! När jag blir less, arg – eller rentav ledsen – så påminner jag mig själv om att det inte handlar om mig. Det handlar om Totoro. Jag får bara en liten andel av eländet, han lever i det.

Annonserna om plötslig allergi mot tonårshundar gör mig väldigt ledsen. Jag förstår dem verkligen! Det här är inte en lätt tid. Och har man inte varit med förr och vet att det kommer en ljusning igen snart, då är det nog lätt att det känns hopplöst. Har man inga verktyg för att härda ut, vad ska man då ta sig till? Har man en hund med arbetslust och energi som plötsligt förlorar förmågan att rikta den, då kan det bli både blåmärken och förstörda saker hemma. Det är antagligen lätt att tro att “hunden tar över ledarskapet” i det läget, om det är den förklaringsmodell man fått lära sig. Jag tycker mest synd om hundarna i dessa situationer, eftersom de är mitt fokus, men jag har absolut empati med människorna också! Vart tog den underbara valpen vägen, vad är det här för bortbyting?

Ljuset i tunneln

Jag vet att vi kommer igenom det här. Jag har stödet från andra som påminner mig om det när jag själv tappar sugen lite. Jag har varit med förr, jag har verktyg att hantera det, och jag har en omgivning som hjälper mig.

Hur är det att vara ensam i den här situationen?

Jag tror att vi nog kan hjälpas åt lite mer här. Lys upp åt andra med en liten ficklampa ibland. Att berätta om ens upplevelser när hunden var jobbig kommer inte att göra så någons hund mognar snabbare, men kanske människan får lite mer hopp och orkar lite längre. Att vara öppen med att det var jättejobbigt ett tag kan kanske hjälpa någon annan att inte känna sig så misslyckad och ensam? Att tipsa om saker som ändå fungerade kanske kan ge någon lite fler verktyg för att hjälpa sin hund igenom…

Det händer att jag hatar Totoro. Det är kanske en tiondels sekund när han rycker till utan förvarning och det känns som axeln är på väg ur led. Eller när han istället för att komma in i fotposition dundrar rakt in i mig och börjar bita i mina kläder. Det är över igen på nolltid, men ilskan blinkar till. Jag behöver inte fastna där för jag har andra sätt att tolka och hantera situationerna.

Va? Arg på kokosbollen? Det kan du väl inte bli!?

Många sorgliga hundöden kunde undvikits mycket tidigare – en arbetsmyra till hund är inte för alla! Köp inte en valp för att den är söt, för att du sett en av den rasen på TV göra något fantastiskt, eller för att du vill ha den “smartaste” rasen. Men för den som redan sitter där med sin amstaffschäfer som blivit fullständigt galen en bit över året? Det går över. Det gör faktiskt det.

Tonåringen blir vuxen. Färdigheter kommer tillbaka. Samarbetet återvänder. Din hund älskar dig fortfarande, även om det inte märks så mycket just nu. Om det här är den hund du vill ha, om du har användning för arbetsdriften, om du vill lägga tid på träning och aktivitet? Då är det här bara en grop på vägen.

Du kanske också gillar…

När är man tävlingsfärdig?

När är man tävlingsfärdig?

Det är en fråga som vi får lite då och då, i olika kurser för olika sporter. När är man tävlingsklar? Och svaret tror...

Gott slut och gott nytt!

Gott slut och gott nytt!

Dags för vår sedavanliga årskrönika med tillbakablick och framtidshopp. 2023 har varit kärvt för många, inte minst...

Slängprogram i freestyle

Slängprogram i freestyle

Just nu jobbar jag med vår nästa onlinekurs, som handlar om något som jag tycker är väldigt roligt, intressant och...

2 Kommentarer

  1. Nina

    Hej!
    Vill bara säga ett stort tack!
    Underbar berättelse som jag verkligen behövde just nu. Har en Kromis på 1 1/2 år som stämmer in på din beskrivning.

    Svara
    • Ulrika Högbom

      Tack själv för att du tar dig tiden att berätta att det här hjälpte dig, det värmer att höra! Och håll i, din hund blir sig själv igen framöver! 😊

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.