Just den raden dök upp i mitt FB-flöde för några år sedan, postad 04.35. Vederbörande ville hinna träna sin hund innan hen gick till jobbet, eftersom det inte fanns någon tid efteråt. Varför? Därför att hen hade som uppgiftsmål att träna dagligen innan nästa tävling. Återigen – varför? Därför att hen var övertygad om att det skulle hjälpa de båda att prestera snäppet bättre.

Nu när vi har konstaterat att den STORA målsättningen behöver ligga inom vår egen kontroll och inte vara beroende av andra – varken domare eller hund – så kan vi titta lite på prestation och resultat. För visst är det kul när det går bra!
Även om målsättningen inte ligger i poäng, så vill jag fortfarande att vi ska prestera så bra vi bara kan på tävling. Det är liksom det som är utmaningen – träna på ett sätt som gör att vi är väl förberedda för de svårigheter som kommer, och formtoppar på rätt dag. Vid rätt tid dessutom.

Och vad är “prestera så bra vi bara kan” – hur ser det ut?
För mig betyder det: lika bra som vi gör på träning.

Och då kommer följdfrågan: VET jag hur det ser ut på träning? Ofta märker jag en tendens att jag liksom lurar mig själv litegrann. “Hunden kan alla moment” betyder att hon kan momenten ett och ett, eller i bästa fall i en kedja på tre moment i taget. “Vi tränar jätteofta med tävlingsledare” betyder att min träningskompis dirigerar oss en gång i veckan. Och sedan, efter tävlingen, så slår det mig i huvudet allt som vi BORDE tränat – om jag vill ha högre poäng.

Exempel på grejer vi behöver träna om prestationen ska ligga på topp, men som jag oftast är alldeles för lat för att göra så mycket som vi borde:

• Värm upp på en bit av planen, prestera på en annan
• Lägga ut ringband, markeringar, och annan utrustning
• Träna på olika platser
• Träna på platsen där vi ska tävla
• Tävlingsledare – olika personer
• Träna kedjor
• Träna igenom hela programmet tävlingsmässigt
• Träna på att fortsätta även om det blir fel
• Träna på banor som någon annan har ritat
• Träna igenom sådant vi har svårt för
• Överträna momenten

Gissningsvis ser din egen lista lite annorlunda ut. Eller inte.

Vissa saker tar emot

När jag tävlade Valle (dåvarande lydnadsklass 2) hade vi ett GIGANTISKT problem: apporteringen. Springa efter – ja. Gripa – ja. Komma med den – HELL NO! Och när man har tränat apportering på alla sätt man kan komma på och upplever att det inte blir ett dugg bättre, då är det lätt att liksom ge upp. Säga “vi kan inte, och vi kommer aldrig att kunna”.
Känner man så behöver man fundera lite på vägen framåt, för här riskerar vi att hamna i en massa tråkiga känslor som inte är bra för vare sig hund eller förare.

Att tävla lydnad är frivilligt, och dessutom något vi gör som förströelse och för att det ska vara kul. Vi betalar till och med pengar för nöjet. Är det inte kul – låt bli.
En hund BEHÖVER inte kunna apportera, det finns massor av lyckliga hundar och hundägare som aldrig ens sett en apport. Din hund är inte en sämre hund och du är inte en sämre hundtränare utan apportering.

Så jag påminde mig om ovanstående – flera gånger, eftersom jag är lite trög – och formulerade mitt “varför” jag ändå ville fortsätta. Det var något i stil med “jag vill utmana mig själv att faktiskt hitta ett sätt att få min hund att utföra en apportering tävlingsmässigt i en tävlingssituation”.
När jag tog det beslutet – att verkligen uttömma alla idéer för att få till en tävlingsmässig apportering under tävling med entusiasm och glädje – så tog jag också ett beslut att verkligen TRÄNA på det. Alla som tränar något som är svårt vet att man har bra dagar (“Hurra! Vi har kommit närmare målet, imorgon är det klart!”) och man har sämre dagar (Men? Varför i h-e föll det samman nu? Jag fattar noll!”). Det är liksom bara så det är. Ibland ÄR det jobbigt. Ibland är man inte den superpedagogiska och strukturerade tränaren som man vill vara. Och det är OK (så länge som man är schysst mot sin hund).

Vi klarade det. På hans sista tävling gjorde han en i mina ögon perfekt apportering. Målet var uppnått, han har inte tävlat mer. På vägen fick jag en massa träningserfarenhet, en massa övningar, och bekräftelse på att det ofta gäller att tänka helt annorlunda om man vill få nya resultat.

Det handlar om målmedvetenhet, självförtroende, och envishet

Målmedvetenhet: Att inte tappa fokus. Vart vill du? Hur ser det ut? Gör något litet varje dag för att ta dig ett steg närmare målet.

Självförtroende: “Oavsett om du tror eller inte tror att du kan så har du rätt.” Du behöver tro på din förmåga. Du behöver dessutom vara en bra coach till dig själv. Vi vet att våra träningskamrater fungerar bättre om de får uppmuntran och vi lyfter dem istället för att trycka ner dem. Var din egen bästa träningskamrat. En god vän till mig sa en gång att det vi tänker på växer – du ska alltså tänka på sådant som blivit RÄTT. Det är det som ska växa.

Envishet: Förmågan att fortsätta, hitta nya vägar, ändra på receptet tills det funkar. Tänk dig att du ska baka en kaka, men det blir alldeles för lös och kladdig. Ger du upp? Nej, du tar mer mjöl nästa gång! Likadant med hundträningen – fast mer komplext.

Jag hade startat i lydnadsklass 1 med Midori 17 gånger innan jag blev uppflyttad till nästa klass. De två första gångerna var ren träning, men övriga 15 var jag säker på att vi skulle få över de eftertraktade 160 poängen som krävdes för uppflytt. Varenda gång gick jag in med tron att detta var sista gången i denna klassen. Vi fick mellan 120-159,5 (tre gånger!).
Jag hade bestämt mig. Det bara skulle gå. Och det gjorde det – den artonde tävlingen satte vi 193 poäng och presterade för första gången likadant som vi gjorde på träning.

Mitt huvudsakliga mål var fortfarande att ha en glad hund och visa trevlig träning. Själva poängen blev en utvärdering på hur väl jag hade lyckats med mitt träningsrecept. Behövde vi mer fart? Mer stadga? Mer kedjor? Träna med manliga tävlingsledare med basröst? Träna på gula koner? Efterhand som jag ändrade mitt recept lärde jag mig mer om vad vi båda behöver för att kunna prestera på topp.

Illusionen om vad “alla andra” kan

Jag tror att en del av de dåliga känslor och den frustration som ibland drabbar oss i prestationsinriktade situationer kommer av en känsla av att “alla andra kan”. Vi känner oss mindre värde eftersom vi inte klarar det som verkar vara så enkelt för andra!

Jag misstänker att i stort sett ALLA känner så. Inklusive den du själv tycker verkar ha det så enkelt. Vi lver inte varandras liv. Vi ser inte det jobb som läggs ner bakom kulisserna. Vi ser det folk väljer att dela med sig av, och givetvis vill vi dela sådant vi är glada för och stolta över!

Så grundfrågan är inte bara “varför”, utan också kanske “är det värt det”? Är det värt att offra tid och pengar, ta sig igenom dåliga träningspass, fortsätta envisas, lära sig hantera besvikelse, och tvingas till självinsikter? Det kan bara du bestämma.

Avrundning av tävlingstemat

Jag har en idol som jag ibland avslutar föreläsningar med att berätta om (speciellt de som handlar om målsättning), och jag tänker använda honom för att sammanfatta tävlingstemat vi har haft i veckan.

För en massa år sedan tittade jag med glädje på So You Think You Can Dance, ett amerikanskt tävlingsprogram i dans. Ett år var en kille som heter Cyrus med i uttagningarna, och kom med ihop med två vänner. Det första de gör är en veckas vidare uttagningar, där de testas i olika dansstilar.
Cyrus och hans vänner var självlärda och otränade i klassiska danser. Det gick…sådär. Den första killen lämnade själv efter två dagars dålig kritik, och skyllde på att domarna inte “fattade något”. Den andra kille gav upp efter ytterligare en dag “jag klarar inte detta”. Cyrus berättade bakom scenen hur otroligt imponerad han var över övriga tävlande, att en ny värld inom dans hade öppnat sig, och uppenbarligen fanns det en helt ny nivå som han inte känt till – men han ville dit!
Han slutade som tvåa. Flera gånger uttryckte han glädjen över att få träna ihop med de allra bästa dansarna, att få lära sig nya saker, att få utvecklas inom det han älskade. Hans mål var inte att vinna. Hans mål var att suga i sig allt han kunde få ut av upplevelsen, lära sig så mycket som möjligt, och därför stanna i tävlingen så länge som möjligt.
Så en video med hans audition får avsluta Tema Tävling.