Publicerad Lämna en kommentar

Shut up and show off

Det är väl knappast någon som följer oss som har missat att vi kör belöningsbaserad träning? Klicker, godis, leksaker, you name it – så länge det handlar om att lära hunden vad den förväntas göra utan obehag, eller hot om obehag, så är vi med! Det är det vi pysslar med, både på kurs och med våra egna Pälsklingar.

Varför?

Jag kan bara prata för mig själv (Ulrika får berätta sin egen story). När jag började träna hund (min första egna hund var Jack Russel Terriern Popsy, och detta är 20 år sedan) var det definitivt både piska och morot som gällde. Idag brukar jag säga att det var tur att jag fick just Popsy, för det här med dominans och hot och obehag fungerade ganska dåligt på henne. Men det var det enda jag kände till, och det verkade så logiskt! Straffa fel och belöna rätt. Böj hunden efter min vilja. Vissa saker bara ska den göra. Punkt.

Och det funkade…till viss del. Men efterhand som jag upptäckte glädjen i att lära min hund saker så upptäckte jag nackdelarna i att hon, faktiskt, i vissa lägen var rädd för mig. Att hon gick i försvar. Att hon – Jack Russel terrier som hon var – svarade emot. Dessutom är jag en människa som går upp helt i mina intressen, så jag lästa varenda bok om hundar jag kunde hitta. Varje hundtidning. Och det gick, lite i taget, upp för mig att olika människor tränade hund på olika sätt! Jag testade varenda ny övning. Och jag är inte dummare än att jag upprepar det som fungerar – och det var belöningsbaserad träning. Klickerträning.

Så det var åt det hållet jag sökte mig. Inte för att jag var så fruktansvärt snäll, utan för att det fungerade. Lite i taget fylldes min bokhylla, och jag gick från att läsa urskillningslöst till att välja mina författare och min inriktning. Sorterade bort det som handlade om koppelryck och alpharullningar. Och det är ju så att ju mer man söker sig i en viss riktning i träningen, ju fler likasinnade träffar man på!

Jag kom i kontakt med Canis. Anders Hallgren. Bob Bailey. Började utbilda mig till instruktör, och sedan till klickerinstruktör. Vid detta laget hade jag insett att det mer handlar om hur jag vill vara som hundtränare än att jag “måste” vara på ett visst sätt eller göra på ett visst sätt

Man. Måste. Ingenting.

Idag handlar det om mer än att min hundträning ska vara effektiv. Det handlar om att ge mina hundar ett så bra liv som möjligt. Ett liv med valmöjligheter, tillåtelse att “vara hund”, skydd mot obehag, trygghet, låta dem leva i en värld full av möjligheter – inte en värld full av hot. Och definitivt inte hot från den person som jag vill ska ha den närmaste relationen med dem: mig. Jag anser mig inte längre ha rätten att skrämma en annan varelse till lydnad. Inte hundar. Inte människor. Inte ens med ett litet hot.

För grejen är den: det fungerar på de flesta hundar att träna korrigeringsbaserat. Straff tar bort beteenden (åtminstone om de är tillräckligt starka och perfekt tajmade). Hundarna vänjer sig vid jargongen och vet att vi “inte menar så illa”, och de flesta hundar studsar tillbaka ganska bra efter en tillsägelse (inte alla).

Men vi BEHÖVER INTE träna så. Vi kan välja att istället träna belöningsbaserat och få samma goda resultat med betydligt färre av sidoeffekterna. Sidoeffekter? Jepp – sidoeffekter: passivitet, osäkerhet, rädsla, aggression, stress, frustration. Det är dokumenterat om och om igen, i studie efter studie, både på människor och hundar. Straff påverkar relationen negativt. Straff påverkar hundens livskvalitet negativt. Och läs det övre stycket igen, det om att hundar vänjer sig och “studsar tillbaka”: vid många tillfällen har alltså inte ens obehaget någon långvarig effekt! Det är bara onödigt obehag som i bästa fall bryter ett beteende för stunden men inte ger långsiktig inlärning.

Jag blir ledsen och mår dåligt när jag ser hundar tränas med obehag. Och jag blir ännu ledsnare när jag inser att människan som tränar vill hundens bästa, och gör som hen gör för att det är det enda hen känner till. Och jag blir både ledsen och upprörd över instruktörer som hävdar att “man måste träna så” om man vill att hunden någonsin ska kunna vara lös, komma på inkallning, gå fint i kopplet, etc. Det. Är Inte. Sant.

Vad ska man göra?

Jag kör alltså med belöningsbaserad träning. På hund, på människa. Så absolut nära 100% jag kan. Jag tror inte att det hjälper någon om jag försöker få random hundägare att “inse sina fel” – antagligen kommer det bara att sätta folk i försvar. Och jag tror genuint att hundägare generellt gör det de tror är bäst för hunden! Jag kommer mycket tydligt ihåg “Åsa för 20 år sedan”. Så detta blogginlägget inspirerade mig till en annan strategi: SHUT UP AND SHOW OFF!

Istället för att tänka på sådant jag inte har kontroll över – alltså vad andra människor gör – så kan jag fokusera på att visa att jag faktiskt har belägg för mina påståenden. Inte bara på tävlingsbanan – där är belöningsbaserad träning i stort sett allrådande – utan i vardagen. Det där som inte syns. Det där som vanligtvis antingen är så självklart för mig (att dogsen sitter vid bordet utan att stjäla, håller sig innanför staketet, kommer på inkallning, gillar att hänga med mig) eller sådant som jag egentligen inte bryr mig om (att de drar i kopplet, skäller i trädgården, hoppar av glädje när de hälsar, samlar ihop mina skor). Om jag visar upp att mina dogs kan föra sig i samhället och att de blir belönade för det – då tror jag att jag kan göra en liten skillnad.

Jag var och lyssnade på Susan Friedman för några år sedan (fantastisk kvinna), och en sak hon sa har etsat sig fast: “De är som jag. Men med mindre kunskap”.
Jag vet var jag kommer ifrån, och vilken resa jag har gjort i min syn på hundträning. Kan jag ta emot folk med öppet sinne och se till att ge dem förutsättningar och kunskap att lyckas med att belöningsträna sina hundar BÅDE roligt OCH effektivt – då tror jag att jag kan göra en lite större skillnad. Kanske till och med en ganska stor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *