På långfredagen packade jag in Totoro i bilen och drog på tävling. Inte en “riktig” tävling, han är ju bara nio månader, men en för nöjes skull. Såklart!

Det var skattjakt i parken. Byrackaforever hade förberett påskiga gömmor för lagen och vi följde temat genom att ränna runt som yra höns. Ibland var det svårare att hitta banorna än själva gömmorna!

Det var dock bara en av oss som tyckte det var svårt, den andra hade en helt strålande dag. Att Totoro inte kunde hitta nästan någon enda gömma bekom inte honom ett dugg, varför bekymra sig för borttappade kongbitar när man kan nosa efter kaniner, plocka upp pinnar, kika på alla de andra spännande hundarna, och allmänt leva livet?

Det är en bra fråga…

Prestation

Jag vet att Totoro kan hitta kong. Han kan hitta ohanterad kong, kong som är hanterad av någon annan än mig, nyss utplacerad kong, kong som legat flera dagar – han kan hitta kong. Han kan inte hitta de allra minsta, under ca 2-3 mm fäster han inte alltid utan undersöker och går sen vidare utan att markera, och han kan inte alltid koncentrera sig så länge för flera sök på raken. Men han kan hitta kong. Igår sa hela han “Va?” när jag bad honom leta.

Han har inte anmält sig till tävling, han har inte planerat för dagen, snackat ihop sig med laget, eller funderat på någon strategi. Han har hoppat in i bilen, och kommit fram till en park full med spännande hundar och människor. Om det är en bra dag för honom att bara vandra omkring och uppleva alltihop, då är det väl det som faktiskt är för nöjes skull?

Nu gick vi ju banorna ändå, och han letade ibland. Han till och med hittade några enstaka kongbitar. Och han hade kul. Men deltog i tävlingen? Nja. Vårt lag kom trea, men det kan vi nog säga var trots Totoros och min insats snarare än tack vare.

Och det är väl här tanken om “för nöjes skull” blir testad. Är det ett nöje att inte lyckas prestera på tävling?

Målsättningar

Jag pratar ofta på kurser om vikten av att sätta mål som är inom ens makt. Sätter vi mål som är upp till någon annan att ge oss (till exempel poäng i ett tävlingsmoment) så har vi gjort oss själva maktlösa. Vi har bara illusorisk kontroll över vår träning och våra resultat – ett strålande sätt att göra sig själv olycklig.

Jag fick gott om tid att fundera på just detta ämne igår, då min övertygelse om vad Totoro kan träffade på verkligheten i vad Totoro gör. Han hittar inte kong. Inte i parken, en varm vårdag, omgiven av massor med spännande nya kompisar i alla fall. Om min övertygelse om att han kan – och därför bör – hitta kong hade varit knutet till mitt mål med att vara där hade det blivit svårt att hitta det där “nöjet” för vars skull vi var där.

Men jag hade genuint kul! Totoro hade kul! Våra lagkompisar hade kul! Det blev en fantastiskt trevlig dag i parken, med många nya och spännande erfarenheter. (Visste ni att chihuahuor är en sorts hundar? Det visste inte Totoro innan idag. Bra att veta, hälsar han.)

Jag tror att det är lätt att säga att vi gör saker för nöjes skull, men när nöjet i själva verket är hårt bundet till prestation – då är det ju bara roligt när det går bra. Men det behöver inte vara så! Och har vi bara roligt så går det ju faktiskt bra – oavsett vad poängen säger.

Kokosboll

Totoro är nio månader nu och tillbringar en stor del av sin tid med att säga “Va? Vem är du? Vaddå ‘sitt’, vad betyder det?” och liknande. Han har en kokosboll där hjärnan borde vara – fluffig och söt, men duger inte mycket till.

Men eftersom mina målsättningar är löjligt enkla att nå (kul? check) upplever jag ändå att det mesta går helt strålande. Även dagens tävling. Så imorgon anmäler jag oss till det första doftprovet som går efter han fyllt tio månader. För skojs skull! Och om han inte hittar doften så har vi förmodligen en trevlig dag ändå.

En av många fördelar med belöningsbaserad träning är att det inte blir svårt att försöka igen. Det finns ju inget att förlora, och vi har kul längs vägen!