Mina hundar är gosiga. De ÄLSKAR att kela, ligga nära, och puffar gärna på lata händer tills de börjar klia öron. Hemma i soffan, när de själva väljer.

Men det här med beröring i träningen? Det är något annat. Och de är olika.

Mårran: “YES PLEASE!” Det är faktiskt hennes allra bästa tävlingsbelöning.
Valle: “Helt OK, men då kan vi väl lägga oss ner i gräset och gosa loss ordentligt?” Valle tycker ofta att för långa pass är överskattade i vilket fall som helst, och kan uppskatta ett gos emellanåt.
Midori: “STOPP MIN KROPP!” Beröring i träningen brukade ses som mycket suspekta försök till övergrepp, och hon hotade med anmälan till hundjämställdhetsministern. Jag vet inte ens om det finns någon sådan, men då fräste Mi surt att “Det BORDE det minsann göra. Hit med godiset.”.

Jag har träffat ganska många hundar som håller med Mi helt och fullt. Man tafsar inte på tränande hundar. Punkt.

Då kan man som hundägare välja att helt enkelt acceptera hundens önskan, och separera gos och träning. Klokt beslut. Lyssna på hunden!
Eller så ser man att man faktiskt hade haft nytta av att kunna använda beröring – kanske inte som en belönande belöning som hunden jobbar för, men som en rutin för att växla ner hunden vid behov – och funderar över om det kanske är träningsbart? Och börjar fundera över om det finns viss beröring som funkar bättre, kan man göra någon sorts undersökning, och helt plötsligt har riggat videokameran och gjort diagram att fylla i…

Yeah well – välkommen till min värld. Jag valde låda nummer två. Varför? Jag är nyfiken. Och med en explosiv krutdurk med väldigt nära till ljud behöver jag ett pålitligt sätt att växla ner. Att ta emot beröring växlar ner. Både hund och förare. Det handlar om muskler som slappnar av, oxytocin som frigörs.

På filmen är Mi på en ny plats, med främmande hundar och människor, på en workshop i Ttouch. Här snackar vi hund som slappnar av! Detta är vad jag vill kunna använda på tävlingsplatser, i stressade vardagssituationer, och – mer förfinat – på tävlingsbanan.

Den lätta taktilmassagen i små cirklar, att kamma och försiktigt dra i pälsen, och att smeka mjukt över ögonen – det fungerar på Midori. Hon uppskattar det VÄLDIGT mycket hemma i soffan – där har det starkt belöningsvärde – hon uppskattar det ute i vardagen – hon söker upp det och kan utföra enklare beteenden (som att komma närmare eller puffa på min hand) för att få mig att sätta igång – och hon accepterar det i träning. Vilket ger mig precis det jag ville ha, ett enkelt sätt att växla ner henne även när hon ligger högt i varv.

Vi har också jobbat med att belöna “ta emot smekningar” med tex mjukost, och Premackat “acceptera beröring så får du leksaken”. Och myst mycket i situationer där hon redan uppskattar det, för att stärka associationen beröring = bra känslor.

Det är inte bara för hennes skull som jag har lagt ner tid på detta, utan också för min. Jag gillar pälsterapi, och när jag är spänd och nervös så får det mig att slappna av. Så vi sitter och väntar på vår tur på tävlingsbanan, tätt tillsammans, och myser och klappar och kliar. Blir båda två mer avslappnade. Vilket gör att själva tävlandet blir trevligare. Win win!

…Och dessutom skriker hon inte längre om övergrepp när ANDRA hanterar henne. Som veterinärer. Kelpie är en ras som är känd för att ha “stark kroppsintegritet”, dvs de gillar inte att bli tafsade på och berättar det, och jag började tidigt med hanteringsträning på olika sätt. Jag är helt säker på att vårt värdebyggande i beröring har gjort stor skillnad, och parat med frivillig hantering och Premack så har det blivit ett väldigt vinnande koncept. Bättre för alla.

Vill du lära dig mer? Hugg allt för nästan ingenting…