Något som jag tycker är roligt att jobba med är att kunna belöna hunden UTAN leksak eller godis. Dels behöver jag det på tävlingsbanan, men framför allt gillar jag utmaningen! Vad behöver jag göra för att få hunden att “skratta”?

Vad gillar denna hunden?

Jag lägger en del tid på att bara observera mina hundar när de är just…hundar. Hur leker de tillsammans? Vad i omgivningen går de igång på? Vilket rörelseschema har de – mycket tassar, buffliga, springer utan fysisk kontakt? Är de hoppiga eller smygiga? Full fart eller lekbugningar?

Sedan börjar jag testa.
Kelpan gillar – inte helt oväntat – rörelse. Springa tillsammans, hoppa mot mina händer, bita i mina skosnören, korta “klara-färdiga-gå”-inkallningar.
Valle är mer av en mystisk smygare. Sakta, sakta, saaaakta….Och EXPLODERA i full fart! Han är en tass-hund, och gillar att både få och ge lätta örfilar.
Mårran uppskattar faktiskt inte sådant trams. Hon är lyckligast om vi sitter nära, och hon får bredspackla hela mitt ansikte med saliv. Niiice…(not)! Däremot gillade Mårran, när hon var yngre, både lekbugningar och att jag blåste lätt på hennes ansikte och skrattade.

Och något ALLA mina hundar gillar är när vi skakar rumpa tillsammans. Alltså fuldansar med hög energi och mycket skratt till någon discodänga på hög volym. Gärna spontant hemma i köket. Kanske inte den mest effektiva belöningen för att få precision i träningen, men oslagbart för att bygga samhörighet och glädje!

Bygga upp tävlingsbelöningar

Ett annat sätt att jobba med belöningar utan synbar “belöning” är att bygga upp den med association. På tävlingsbanan där jag inte kan vara alltför yvig så har jag stor nytta av att hunden uppskattar en “tävlingsbelöning” – dvs en belöning som är tillåten.
Här har jag betydligt större frihet att välja hur jag vill att belöningen ska se ut. Flera av mina vänner gör “tummen upp” till sina hundar, jag kör en annan vanlig variant: backar från min hund och klappar i händerna samtidigt som hon får hoppa lite på mig. Det kan jag göra STORT om jag behöver dra upp henne, eller litet om jag vill vara diskret.
Jag har byggt upp värdet genom association: först klapp-och-backa, sedan kommer leksaken (eller godiset) och det blir full fest. Efterhand har jag ökat klapp-och-backa, och börjat variera hur mycket fest det blir. Ibland blir det TOTAL JULAFTON ibland lite mer diskret godisbelöning, och då och då blir det bara beröm och en ny uppgift.

Min “absolut inte förankrad i forskning utan bara i min erfarenhet av hela tre hundar- teori” är som följer: När jag väl byggt upp en association (alltså byggt upp värdet för “klapp-och-backa” genom att följa med full fest) så vill jag inte att hunden alltid ska förvänta sig full fest – då finns det en risk dels att hon går upp för högt i varv, och också att hon blir besviken om det inte blir någon full fest. Därför börjar jag variera den “riktiga” belöningen som kommer efter “klapp-och-backa”. Om det bara är vidskeplighet från min sida vet jag inte, men det funkar bra på mina hundar. (Det är i sådana här lägen jag hade velat klona mig och hunden, för att kunna testa resultatet om jag valt ett annat tillvägagångssätt och jämföra. Eller så behöver jag en tidsmaskin, det hade också fungerat.)
Funderingar runt min teori är välkomna – lägg i kommentarerna!

Sammanfattning av att belöna utan leksak

Nu har jag svamlat en del, så en sammanfattning av det jag tycker är viktigast känns som en bra idé!

• Studera vad din hund tycker är roligt – använd det
• Bygg upp värdet i tävlingsbelöningar genom association
• Dansa med din hund

Det var nog det viktigaste.

Håll svansarna viftande!
/Åsa